fredag 27 april 2018

Besök ett gravfält i sommar!

Skjorstad gravfält (Tåby 4:1) vid Tåby på Vikbolandet.

Våren är i full gång och med den planeringen av sommarens olika visningar av fornlämningar och annat trevligt ute i kulturlandskapet. I planeringen ingår inte bara skrivbords- och arkivjobb. Givetvis måste man också besöka de olika platserna. Nu är det ju också den allra bästa tiden på året att se på fornlämningar, innan det blivit högt gräs och blad på träd och buskar.

Resta stenar på Lunds backe (Vallerstad 11:1) vid Hassla i Vallerstad.

Nu när fornlämningarna syns som bäst har jag passat på och att vädret varit vackert har ju bara gjort arbetet ännu trevligare. Sedan är det ju också rätt skönt att hinna gå igenom platserna i lugn och ro innan bönderna släpper ut sina djur. Jag har ganska stor respekt för kossor, men jag inser ju att utan betande djur som landskapsvårdare så hade vi inte kunnat se några fornlämningar för all växtlighet.

Järnålderslandskapet i Grävsten (Bankekind 206:1-208:1) några kilometer söder om Bankekind.

Vi kommer att göra en serie vandringar som vi kallar Det glömda Östergötland. Det är en beställning från Länsstyrelsen Östergötland, där Mattias Schönbeck spelat in filmer från sju olika gravfält i länet. Filmerna kan man se på web-tv hos Norrköpings tidningar och Corren. Det är filmerna från 2017 och 2018 som handlar om de gravfält vi kommer att visa.

En av de fina gravarna i Ringstad (Östra Eneby 121:1) strax utanför Norrköping.

Här är programmet. Det kommer också att finnas på Östergötlands museums hemsida samt i museets tryckta sommarprogram. Vi kommer dessutom att berätta lite om de olika platserna här på bloggen och på facebook inför de olika vandringarna. Då kommer det också att finnas en närmare vägbeskrivning.

Dag
Tid
Plats
Fornlämning
12 juni
18.30
Sjorstad gravfält
Tåby 2:1 och 4:1
20 juni
18.30
Lunds backe
Vallerstad 11:1
4 juli
18.30
Grävsten järnålderslandskap
Bankekind 
206:1-208:1
11 juli
18.30
Ringstad gravfält och boplats
Östra Eneby 121:1
26 augusti
15.00
Gullestad gravfält
(Arkeologidagen)
Östra Stenby 149:1
5 september
18.30
Nässja gravfält
Nässja 2:1
12 september
18.30
Skamby båtgravfält
Kuddby 158:1



En grav på Vikbolandets största gravfält - Gullestad (Östra Stenby 149:1).

Nässja domarring (Nässja 2:1) strax utanför Vadstena.

En svacka i marken visar platsen för en av båtgravarna vid Skamby (Kuddby 158:1) på Vikbolandet.


Ni hittar beskrivningar av fornlämningarna i Fornsök.

Vi ses väl på ett gravfält i sommar?
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 2 mars 2018

Renovering ger kunskap – Vi kryper innanför skinnet på husen

När man får möjlighet att krypa innanför skinnet (läs panelen) på en byggnad kan mycket kunskap komma upp till ytan. Ett bra exempel på detta är gårdshuset till Gamla domprostgården. Den senare är tidigare omskriven i ett blogginlägg från januari 2017.

Stadskartan från 1898 visar Gamla domprostgården till vänster i kartbilden. Tomten är markerad med ett A.

Gamla domprostgården fotograferad våren 2017.
Domprostgårdens huvudbyggnad är ett representativt reveterat timmerhus från början av 1800-talet. Den stora byggnaden flyttades ca 35 m in på tomten i samband med att Storgatan breddades 1953. Längre in på tomten fanns även ett timrade gårdshus, en mindre byggnad i två våningar med en lägre tillbyggnad i väster.

Gårdshuset - fint men i behov av en renovering.

Den lägre tillbyggnaden innehöll bykhus och ett bostadsrum men var i mycket dåligt skick och gick inte att spara.
Under 2016 påbörjade Linköpings domkyrkopastorat en utvändig renovering av gårdshuset på Gamla domprostgården. Det visade sig att den tillbyggda delen, som var byggd i en stolpkonstruktion, var i allt för dåligt skick för att räddas. Den är dock dokumenterad och kan byggas upp igen.

Bykbasen finns kvar i gårdshuset.

På övervåningen finns denna kakelugn i senempire, ca 1850.

Både i tillbyggnaden och i gårdshuset fanns det bykbasar (tvättkar med inbyggd eldstad) där man värmde vatten och tvättade. I båda byggnadsdelarna fanns dessutom bostadsrum med eldstäder. På gårdshusets övervåning har man haft både bostad och magasin. Det har alltså fyllt många viktiga funktioner för en stor stadsgård. På kartor från sekelskiftet 1900 finns ytterligare en träbyggnad längre in på tomten.Troligen innehöll den stall och avträden (d v s dass). Denna byggnad är dessvärre riven.









När tillbyggnaden hade rivits och delar av panelen tagits bort kunde man göra flera intressanta iakttagelser. Huset har ursprungligen varit både lägre och mindre. Norr om högra dörren är byggnaden tillbyggd och den är höjd med fem stockvarv. Skalar man bort dessa tillägg så återstår det; en liten enkelstuga med en mindre krypvind. Som byggnadsantikvarie börjar man undra om stugan kan vara från tiden före domprostgården.

Byggnaden är höjd med fem stockvarv vilket gjorde att man kunde nyttja övervåningen som en bostad.

Det omålade timret visar att norra delen är tillbyggd.
I början av 1800-talet köpte landskamrer J O Hertzman fem tomter i den västra infarten till Linköping. Tomterna uppges då vara bebyggda med låg kåkbebyggelse. Han lät riva kåkbebyggelsen och sedan bebygga tomten med det fina bostadshuset i empirestil som lite senare blev domprostbostad. Kanske låg det en fullt användbar stuga inne på tomten som passade in i sammanhanget.
Delar av fasaden har haft synligt timmer som var målat med röd slamfärg.

Fasaden var målad med plastfärg i sen tid. Under fanns minst två lager gul oljefärg.
Nu är gårdshuset väl rustat för framtiden med nytt plåttak, nya uppmurade skorstenar, upplagad timmerstomme och ny fasadpanel som är målad med linoljefärg i panelens originalkulör. Om det i framtiden görs en invändig renovering finns det möjligheter att söka efter ytterligare spår som kan föra oss närmare en tidsbestämning av byggnaden och när tillbyggnaderna är utförda.


Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie
Gårdshuset efter renovering.

onsdag 21 februari 2018

Rapporterat och klart från Mässingsbrukets tomter i Norrköping

Nu finns den - rapporten ligger på museets hemsida.
Nu har äntligen undersökningen i kv Mässingen, Rodgagatan och Sveaparken i Norrköping rotts i hamn. Rapporten, som blev en riktig klump, kom från tryckeriet vid årsskiftet och nu finns den att läsa på museets hemsida och på Samla. Vi har berättat om undersökningen vid flera tillfällen här på bloggen, när vi grävde hösten 2014 och under rapportarbetets gång. Nu tänkte jag försöka ge en liten sammanfattning av vad vi kom fram till.

Undersökningsområdet låg norr om Motala ström i en stadsdel (Nya staden) som bebyggdes först på 1600-talet. Mängden bevarade lämningar varierade mycket över området – något som både berodde sentida störningar och hur området nyttjats sedan 1600-talet. I Sveaparken hittades i stort sett bara spår efter odling och 1870-talets parkanläggning.

Rodgagatan var kraftigt nerschaktad och uppfylld med ett nära metertjockt bärlager för att klara av tung trafik. Under bärlagret fanns de äldsta kultur- och odlingslagren kvar. Där hittade vi också nedre delen av en mindre byggnad som vi berättat om förut och som vi tolkar som en källare. Även om en golvplanka i källaren gav oss en medeltida datering tyder allt annat på att källaren ska dateras till andra hälften av 1600-talet.

Ett par diken löpte parallellt genom kv Mässingen. De hör till tiden innan 
tomterna bebyggs. Det är osäkert om de grävts som tomtdiken eller om 
de har med odling att göra. Placeringen stämmer inte med den tomt-
indelning som senare kan ses. Längs det östra diket fanns rester av en 
gärdesgård.
Närmast Slottsgatan, i kv Mässingen, undersökte vi delar av tolv byggnader. Det var sex bostadshus, tre smedjor/verkstäder, en ekonomibyggnad med dass och två byggnader vars funktion vi inte lyckade bestämma. Sammanlagt kunde fyra-sex bebyggelsefaser urskiljas från tidigt 1600-tal till och med stenhusbebyggelsen på 1800-talet. 

Innan området bebyggdes tillhörde det stadens jordar. Analyser av makrofossil i jordproverna tyder på att man odlade såväl köksväxter som kryddor och medicinalväxter redan innan man bygger några hus på tomterna. Kanske har tomterna under några år fungerat som bakgårdar och odlingslotter till bebyggelsen i kv Renströmmen mellan Slottsgatan och Motala ström. På ett liknande sätt tycks tomt 13 och 14 i kv Stiernan (där Sveaparken ingår idag) ha fungerat i ett senare skede då landshövdingen och greven von Rosen enligt 1783 års stadskarta ägde dessa och en tomt i kv Heidelberg söder om Slottsgatan.

Hus 213, med syllstensgrund och spisfundament, i den västligaste delen av under-
sökningsområdet i kv Mässingen.
När tomterna i kv Mässingen väl börjar bebyggas under 1610-1620-talen tycks man följa den tomtindelning som fortfarande går att se på kartorna från 1700-talet. Husen var knuttimrade eller byggda i skiftesverk och stod på stensyll av obearbetad natursten. Väggarna var oputsade eller möjligen lerklinade. Det fanns inga spår efter några korsvirkeshus. Kanske kan någon vägg, ut mot Slottsgatan ha varit av korsvirke, men det kunde vi inte undersöka då de väggarna ligger under dagens trottoar.

De äldsta smedje-/verkstadsbyggnaderna på den västligaste tomten (tomt 2) saknade stensyll och består istället av enkla stolpburna konstruktionen av kraftiga tegelskodda stolpar. Om byggnaderna bara var försedda med skärmtak eller om det även funnits någon form av brädväggar gick inte att se.

Tre byggnadsfaser på en bild. En ässja byggd av tegel i hus 208 tittar fram under 
golvplankorna till hus 211 och i kanten finns en syllstensrad som hör till det ännu 
yngre hus 210.
Byggnader med olika funktioner har avlöst varandra över tid på tomterna. På tomt 2 kan man se hur smedjan/verkstaden bytt plats med bostadshuset någon gång mot slutet av 1600-talet.

Väggkakel från Delft.                                                                  
År 1719 ödeläggs Norrköping av ryska flottan och mantalslängderna visar att tomterna återbefolkas först på 1730-talet. Efter ödeläggelsen och under stora delar av det resterande 1700-talet tycks de mellersta och norra delarna av kvarteret ha nyttjats för tobaksodling. Mantalslängderna visar att tomterna vid denna tid ägdes av Mässingsbruket och det är möjligt att tobaksodlingen sköttes av brukets personal. Odlingsverksamheten och den under 1800-talet uppförda bebyggelsen har utplånat alla spår av äldre bebyggelse på tomternas bakgårdar.


Bland alla de 2099 fynden från undersökningen finns en stor mängd keramikskärvor. Här syns Norrköpings internationella influenser, både som handelsstad och som en stad med en stor invandrad befolkning. Bland krus och krukor, skålar och fat, finns en blandning av importerade stengods, fajanser och lergods liksom inhemsk och lokalt producerad keramik.


Tre olika fat med tulpanmotiv som alla tillverkats lokalt.

I kv Mässingen har vi fått se spåren efter en befolkning av strävsamt arbetande hantverkare. När mantalslängderna börjar ge lättåtkomlig information, från och med 1720-talet är det huvudsakligen anställda vid mässingsbruket som är bosatta i kvarteret. Först mot slutet av 1700-talet tycks den kopplingen försvagas. Då blir det dessutom allt fler som framstår som framstår som gamla, fattiga och sjuka, något som kan antyda att områdets status har sjunkit.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En fyndback med ett urval skärvor av importerad fajans.

onsdag 31 januari 2018

En fyndrik dag på museet

Idag gick hela dagen i föremålens tecken. Det är konstigt hur saker sammanfaller ibland. På förmiddagen kom en kollega från Norrköpings stadsmuseum på besök. Hon var här för att se på våra fynd från Norrköpings 1600- och 1700-tal. Där, på stadsmuseet, planeras en utställning och kanske behöver dom låna in föremål från oss. Vi hade en hejdlöst trevlig förmiddag med fyndprat samtidigt som vi gick igenom alla de fyndbackar från Norrköpingsundersökningar som vi har i vårt magasin. Vi koncentrerade oss på keramik och kakel och där finns så mycket spännande.

Ett reliefkakel från 1600-talet som hittats i kv Stenhuset i Norrköping
Lagom till lunch kom nästa kollega. Den här gången var det en leverans av fyndfördelade föremål från undersökningar som arkeologerna på Arkeologikonsult gjort runt om i Östergötland. Det var trettio fyndbackar som skulle lastas in, transporteras ner i magasinet, packas upp och ställas på plats på hyllorna. Här var det fynd från alla tider och många platser. Det var stenåldersfynd från Kvillinge och Skänninge; bronsålders- och järnåldersfynd från Tingstad; mera järnåldersfynd från Kvillinge och Landeryd; vikingatida och medeltida fynd från Händelö och så flera fyndmaterial från 1600- och 1700-talets Norrköping.

Fynd som levererats av kollegorna på Arkeologikonsult.
När besökarna avtågat åt respektive håll var det dags för mera fyndhantering, men nu handlade det om administration. En liten bunt nya rapporter från Arkeologerna vid Statens historiska museer kom med posten. Varje rapport går vi igenom för att se om det hittades några föremål på undersökningen och i så fall skickar vi en blankett till Riksantikvarieämbetet där vi anhåller om, eller avstår ifrån, att få fynden fördelade till Östergötlands museum. Just nu är det fullt i de arkeologiska magasinen här hos oss och då blir mest så att vi avstår från att begära fynden.

Mats Magnusson ställer fyndbackarna på plats.
Kanske kan ni få se keramik och kakel från våra magasin i en utställning på Stadsmuseet i Norrköping framöver. Och vem vet - kanske några av fynden som kommer att visas är från de fyndmaterial som kollegan från Arkeologikonsult levererade idag.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

onsdag 17 januari 2018

En sol från bronsåldern

Under förra året handlade inläggen här på bloggen, med få undantag, om Linköping och historisk tid. Nu är det dags att bryta den trenden – åtminstone för en liten stund. Den här gången flyttar vi oss tillbaka ca 2500 år i tiden och till Valdemarsviks kommun. Och på köpet får vi oss lite sol.

År 1987 trillade ett underligt bronsföremål fram ur ett gruslass vid ett vägbygge. Det var när vägen norr om Hornsberg i Valdemarsviks kommun skulle breddas och gruset som användes som vägfyllnad kom från Kurums grustag i Tryserums socken. Föremålet var en solskiva från senare delen av bronsåldern.

Solskivan från Kurum. Foto Lasse Norr, Östergötlands museum.
När solskivan hittades kallades arkeologer till den plats där gruset kom ifrån. Där kunde det finnas fler föremål som hörde samman med solskivan. Grustaget undersöktes utan att något som kunde kopplas till fyndet hittades. Istället fann arkeologerna en stenåldersboplats som fanns där långt innan bronsålderns människor tappade eller offrade sin solskiva. På stenåldersboplatsen hittades bl a skärvor av gropkeramik och stenföremål tillverkade av Västervikskvartsit.

Soldyrkan spelade sannolikt en stor roll under bronsåldern och spåren kan ses över hela Europa. På de svenska hällristningarna finns olika sorters rundlar som troligen föreställer solar och en del är mycket lika de solskivor som påträffats. På en hällristning i Hjulatorp i Bergs socken i Småland finns t o m en rundel som är försedd med stång och kläppar och på ristningar i Brastads socken i Bohuslän finns flera solskivor avbildade, bl a en som är placerad på ett stativ. Även på hällarna i Himmelstalund utanför Norrköping finns solskivor avbildade.

För några år sedan genomfördes inventeringar efter hällristningar vid Casimirsborg i Gamleby socken. Där hittades en ristning föreställande en solvagn. Den består av en solskiva placerad på ett stativ som står på en vagn. Det är första gången den typen av ristning hittats på ostkusten. Fyndplatsen för ristningen ligger bara 25 km söder om Kurum. Läs mer om de nyfunna ristningarna i Fornvännen.

Solskivan från Kurum har tre kläppar som rasslar när man rör på den. Skivan kan dateras till perioden 600-400 f Kr, d v s mot slutet av bronsåldern, på gränsen mot järnåldern. I Sverige har man hittills hittat fyra solskivor. Ingen av dem kan kopplas till några gravar. De övriga är depåfynd, d v s de har hittats tillsammans med flera andra föremål. Kanske har de offrats.

Solskivan från Eskelhem. Foto SHM.
Den första solskivan hittades tillsammans med flera andra föremål år 1886 vid Eskelhems prästgård på Gotland. Uppgifterna om det fyndet är nästan lika knapphändiga som de som finns om solskivan från Kurum. Föremålen ska ha hittats av arbetaren Mårten Johansson vid grävning av Prästgårdens åker "liggande löst i mullen, utan att någon stensättning eller annan anordning utmärkande grafläggning förmärktes". Hela fyndet löstes in av staten för 75 kr och hamnade därefter på Historiska museet.

Förutom solskivan innehåller fyndet från Eskelhem hästutrustning med bl a delar av betsel till två hästar, olika beslag och rasselbleck. Där finns även en bältedosa och några andra föremål. Rasselbleck, som består av tunna bitar av bronsplåt som hänger löst rasslande, är vanliga under yngre bronsålder. Bältedosan, ett stort dosformat metallföremål som bars fastsatt på kvinnodräktens bälte, antyder att fyndet ska kopplas till en kvinna eller kanske en gudinna.

Då Oscar Montelius publicerade fyndet år 1887 ansåg han att det rörde sig om föremål från en helig vagn, en kultvagn med en "solskiva" som dragits av två hästar. Vagnsdetaljer saknas dock i fyndet. En annan tolkning som senare framförts är att det handlar om två ryttarbetsel och att beslagen suttit som utsmyckning på träns eller tyglar.

Ytterligare två fynd av solskiveliknande föremål har gjorts vid Härnevi prästgård. År 1902 grävdes ett dike på Prästgårdens mark och då hittades lerkruka. I den fanns vapen och prydnadsföremål i brons insydda i ett hölje av skinn. Fynden finns på Historiska museet och platsen har fått fornlämningsnummer Härnevi 69:1.

Kanske satt solskivan på tistelstången på en vagn.Teckning Johan Levin, Östergötlands museum.

Om solskivan från Kurum suttit på en vagn eller burits på en stav låter jag vara osagt. Vagnen på teckningen är en fri rekonstruktion efter en bronsåldersvagn som hittats i Dejbjerg i Danmark. Solskivan tillhör Östergötlands museums samlingar. Den har varit utställd i museets basutställning men har sedan några år fått flytta tillbaka in i museets magasin. Kanske dyker den upp igen i någon framtida utställning.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 29 december 2017

Nyårsmeny – förslag från biskop Brask

På 1520-talet skrev biskop Brask i Linköping en ekonomibok eller hushållsbok. Där har han bl a matsedlar för viktiga helgdagar. Handskriften finns på Linköpings stiftsbibliotek och har beteckningen Kh54. För snart två år sedan publicerades delar av handskriften, tillsammans med ett antal artiklar, i boken Biskop Brasks måltider. Jag har berättat om handskriften och boken här på bloggen tidigare och även berättat om biskopens påskmeny

Kanske lagades en del av maten i det här köket som var i bruk redan när det första 
stenhuset byggdes på biskopsgården vid mitten av 1100-talet.
Ett av de tillfällen under året som biskopen presenterar en matsedel för var nyårsdagen. Han gör dock tillägget att det är en matsedel som skulle användas om nyårsdagen inföll på en söndag – något den kan ha gjort år 1520. Så är ju inte fallet 498 år senare, d v s år 2018, men vi kanske inte ska vara så kinkiga. Vi kan säkert få några goda idéer inför nyårsdagen ändå. Eller varför inte fuska lite och låna några rätter från biskopens matsedel till nyårsafton – som faktiskt infaller på en söndag i år.

Nyårsdagens middagsmeny hemma hos biskopen, på biskopsborgen i Linköping (numera Linköpings slott), kanske år 1520, såg ut så här:
Först grovstek av kokött, så mycket att det räcker till ändan (av bordet) med stötta kryddor
Lummer eller villebråd med spad
Grovmat med skinka. På fatet skinka, ett stycke bringa, nyrökt fårkött och medisterkorv, ett stycke färskt kokött, ett stycke lättsaltat kokött, juver och nyrökta feta köttkorvar
Småstek, hare, rådjursstek, unghöns och järpar
Svinstek och duvor om de finns att tillgå
Äggost eller ostkaka
Gammelost med frukt

I bottenvåningen i det sydvästra hörnet av biskopsborgen 
fanns bagarstugan – som också kallas Biskop Brasks kök. 
På Brasks tid var det här den nyaste delen av borgen som 
uppfördes under 1470-80-talen.
På kvällen åt man:
Först grovmat
Helt höns med spad
En inbakad rätt
Steken och osten

Det noteras särskilt att den första middagsrätten skulle räcka till ändan av bordet. Det är ett tydligt tecken på att inte alla rätter åts av alla vid middagsbordet. Middagsgästerna var placerade efter rang och de förnämaste personerna fick fler rätter än de som satt längst bort vid bordsänden. 

Några av rätterna kan kräva sin förklaring. En av dessa är lummer. Troligen rör det sig om något som påminner om svartsoppa eller blodpudding. Med grovmat kan avses kött av storboskap t ex oxkött men kanske också stark mat. Äggost ses numera som en bohuslänsk maträtt och tillagas av mjölk, ägg, ättika och filmjölk eller gräddfil. Äggosten tillagas ofta i vackert skurna formar. Recept på äggost går lätt att googla fram på internet om någon vill försöka.

Äggostform från Falköping i Västergötland (Nordiska museet NM.0074782, CC BY-NC-ND)

De efterföljande vardagarna var menyn betydligt blygsammare med Steken och osten som en av rätterna såväl vid middagen som vid kvällsmaten.

Hoppas ni hittar inspiration och något som passar i matsedeln så hörs vi nästa år.

Gott Nytt År
Ann-Charlott Feldt
Arkelog

onsdag 20 december 2017

Arkivfynd

I arkivet på Östergötlands museum finns hyllmeter efter hyllmeter med arkivkapslar fyllda av olika godsaker - om man tycker om arkiv vill säga. Här finns bl a en hel del handlingar som rör museets egen huvudbyggnad, alltifrån diskussionerna om uppförandet av ett separat museum, via arkitekttävlingen på 1930-talet, invigningen av det nya museet 1939, tillbyggnaderna 1989 och 1994 till beskrivningar av reparationer och olika tekniska installationer. Som byggnadsvårdare är det särskilt spännande med alla originalhandlingar från 1930-talet som berättar om hur man tänkte sig det nya museet, vilka material som skulle användas, rumsbeskrivningar och detaljritningar. Sedan blev ju inte allt som det beskrivits ...

Bland alla handlingar ligger en hel del tidningsartiklar som handlar om museet, både själva byggnaden och museets utställningar. En artikel har titeln LANTBRUK "MITT I STA´N". Den är intressant ur flera aspekter: den visar museibyggnaden när den bara är fem år gammal, att området runt museet då låg i Linköpings utkant, hur lantbruk bedrevs och sist men inte minst visar den en idyll i krigets Europa. Det enda man märker av det ännu pågående andra världskriget, artikeln skrevs i oktober 1944, är vedtravarna som ligger staplade vid museet. Av den korta artikeltexten framgår det att lantbruk i stadsbilden var unikt redan då.


Som tidigare nämnts invigdes museibyggnaden 1939. Den var ritad av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdal i den rätt nya funktionalistiska arkitekturen. Linköpingsborna var förtjusta i interiören, de ljusa salarna med gott om platser att sitta ner och vila och samtala. Utsidan var däremot inte lika populär - så här skulle ju inte ett museum se ut och dessutom inte när det ligger i fonden av en av stadens paradgator.



I en av bildtexterna nämns biblioteket som ligger framför domkyrkan. Det är inte dagens biblioteksbyggnad som avses utan föregångaren, den s k Rotundan som från 1928 inrymde Stifts- och landsbiblioteket. Under några år hade Östergötlands museum en del av sina samlingar där och i dag hör byggnaden till Linköpings Stift. Rotundan ritades av arkitekt Erik Hahr som är mest känd för att som stadsarkitekt ha satt sin prägel på Västerås, men det är en helt annan stad (eller historia).

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie