fredag 28 augusti 2015

Försvunna kyrkor på Arkeologidagen

När Göta kanal tömdes på vatten för några år sedan
 hittades spår efter S:t Ilians kyrka och kyrkogård.
Nu är det dags igen. Årets upplaga av arkeologidagen går som vanligt av stapeln den sista söndagen i augusti. Då blir det massor av olika evenemang runt om i Sverige. Vill ni veta vad som kommer att ske runt om i landet så finns allt på Riksantikvarieämbetetshemsida.

I år kommer vi på museet att ha vårt evenemang i Söderköping. Det är vår avdelningschef Mats Magnusson som ska berätta om ett par försvunna kyrkor i den gamla medeltidsstaden.

Idag finns inga spår ovan mark efter S:t Ilians kyrka och franciskanernas konventskyrka. Mats kommer att berätta om tiden när kyrkorna var aktiva, varför de försvann, hur platserna för kyrkorna återfanns och vilka hemligheter de ruvar de på.

En av de gravar som upptäcktes i kanalen för några år sedan.

Visningen startar kl 12.00 med samling vid kanalhamnen utanför Bondens Crêperie. Strax intill låg S:t Ilians kyrka. Den försvann redan i och med reformationen, men när man grävde Göta kanal hittades rester av kyrkan.  Än idag händer det att det dyker upp skelett i kanalen, efter personer som en gång gravlades på S:t Ilians kyrkogård.


Kanske var det så här S:t Ilians kyrka en gång såg ut.

Efter en promenad genom staden fortsätter berättelsen om de försvunna kyrkorna vid platsen för franciskanernas konventskyrka, intill Drothems kyrka. Arkeologerna har stött på murverk som hört till konventet vid många olika tillfällen och alla pusselbitar gör att vi börjar få en uppfattning om hur kyrkan en gång såg ut. Visningen avslutas ca 13.30. 

Vi ses väl i Söderköping på söndag
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 21 augusti 2015

Nu gräver vi i Norrköping igen

Den arkeologiska förundersökningen genomförs inom det markerade området.
Förra året grävde vi i kv Mässingen på Saltängen (läs mer i bloggarkivet för augusti-oktober 2014). Den här gången är vi på andra sidan Motala ström. Vi gör en arkeologisk förundersökning längs Södra kajen, i Kalvhagen och på Strömsholmen. Det är vi som gräver gropar här och där i grönytorna. Med lite tur, om vi hittar någon plats utan en massa VA-ledningar och el-/telekablar, så ska vi även gräva ett par schakt i Hamngatan och Flemminggatan. Projektet är inte så stort. Vi ska bara vara där i elva arbetsdagar och vi är redan inne på den femte när jag skriver det här.

Genom våra provgropar hoppas vi att få se hur långt åt öster stadens kulturlager sträcker sig längs med strömmen. Vi vill också titta på vilka verksamheter som bedrivits längs stranden under olika tider och hur tidigare kajer har varit konstruerade. Ute på Strömsholmen ska vi se hur holmen är uppbyggd. Den lär bestå av muddermassor men det är ingen som vet säkert hur det är med den saken. Dessutom måste massorna den är uppbyggd av hållas på plats av någon sorts konstruktion, t ex timmerkistor.

I ett av schakten har vi fått "besök" av Motala ström.
I tisdags grävde vi ett ca 3,5 m djupt schakt mellan träden mitt emot Hamngatan 12. Det schaktet visade sig hamna i 1700-talets strandkant, en liten bit ut i strömmen. Då schaktet var så djupt, kunde vi inte stå nere i det på grund av rasrisken. Istället fick vår grävmaskinist fick ta upp lagren med sin skopa och sedan grävde vi igenom massorna i skopan, för att få en uppfattning om datering och innehåll. Det var inte bara schaktdjupet som var ett problem här. Vi var nere på djup under Motala ströms yta och det innebar att det ganska snart tryckte in vatten i schaktet.

Om det inte går att gräva nere i schaktet så får man gräva ur skopan istället.
Några av fynden från den gamla strandkanten.
Tre av spetsglasen som hittades i strandkanten.

Där nere, i de blöta gruslagren, hittade vi saker som tappats eller kastats i vattnet. Det ser ut som om det festats en hel del invid strömmen. Tillsammans med de vanligt förekommande skärvorna från olika sorters buteljer hittade vi också flera spetsglas (snapsglas) och skärvor av flintgodsfat. 

Förutom spåren efter fester så fanns en hel del träkäppar och grövre störar, svartglaserat kakelugnskakel, kritpipor, skärvor av lergodskrukor och mycket annat. De flesta av fynden från schaktets botten kan dateras till mitten och andra hälften av 1700-talet.





Nu fortsätter arbetet med nya gropar i det vackra sensommarvädret

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 7 augusti 2015

Årderspår – spåren efter bönders och dragdjurs slit

På botten av schaktet skymtar årderspåren mot den ljusa sanden.
I det förra blogginlägget fanns bland fyndbilderna, en bild på en årderbill som hittats i strandkanten på Landsjö borgholme. Den fick mig att tänka på en undersökning vi gjorde när Kriminalvårds-anstalten i Skänninge skulle byggas ut. Visst hade jag stött på årderspår i olika sammanhang förut men här var de av en helt annan omfattning. Ofta nämns fynd av årderspår i en kort passus när resultaten av en utgrävning redovisas men årderspåren från anstalten förtjänar ett eget kapitel i den kommande rapporten.

Området vid anstalten har utgjort åkermark under mycket lång tid. Jordarna är sandiga och lättbearbetade. Där hittade vi årderspår på i stort sett samtliga ytor som undersöktes men vid parkeringen var de särskilt omfattande och sammanhängande över ett större område. Där fanns också ett tunt lager av äldre odlingsjord som vi kan koppla till odlingen.

Att datera årderspår är inte det lättaste. För vad är det som säger att de små kolbitar och krukskärvor vi hittar nere i spåren faktiskt är samtida med odlingen. De kan ju ha legat i jorden i århundraden innan de råkat bli nertryckta av årderbillen. Har man tur så hittas spåren i en låst kontext, t ex under en gravhög och över en boplats, så att man på så sätt får en datering till tidsintervallet däremellan.

En liten del av en stor yta med årderspår vid Kriminalvårdsanstalten. På bilden 
syns hur man ristat jorden på två olika håll så att det bildas ett rutmönster. 
Det är för att jorden ska bli ordentligt genomarbetad trots att det inte finns 
någon vändskiva som vänder jorden, som det gör på en plog.
Så var inte fallet för vår del men vi hade i alla fall lite tur. Årdret hade dragits över en äldre boplats. Boplatsen var övergiven när man började ärja ytan. Vi hade bra dateringar från både stolphål och härdar. Dessa hörde i stort sett allihop hemma i yngre bronsålder, ca 800-400 f Kr. Ett fåtal dateringar sträckte sig en bit in i äldre förromersk järnålder 400-300 f Kr. Då var det bara någon gång under de senare 2000 åren som man ärjat sina åkrar där.

Ett årder från Tuna kungsgård utanför Linköping. Foto Eva Modén.
Trots felkällorna valde vi att i alla fall försöka 14C-datera kol från några av årderspåren och det gamla odlingslagret. Proverna gav oss flera samstämmiga dateringar till 1100-1200-talen e Kr, d v s medeltiden. Vi vet inte vem som odlade marken på 1100-talet. Kanske hörde den till en stormannagård. Senare kom området att benämnas Munkgärdet och S:t Olofs konvent etablerades strax intill år 1237. Kanske var det lekbröder från klostret som gick efter oxarna och drog upp de fåror i åkermarken som vi kan se som mörka streck mot den orörda marken under ploglagret.
Ärjning, så som det kan ha sett ut vid anstalten. Illustration Mats Gilstring.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog





onsdag 29 juli 2015

Årets utgrävningar på Landsjö borgholme i Kimstad

Denna sommar liksom förra året flyttade jag och mitt arbetslag till Landsjö säteri efter två veckors grävning i Stensöborg ute på Vikbolandet. Landsjö ligger i Kimstad socken och var sätesgård på 1200-talet åt Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson och därmed svärdotter till Folke jarl. Våra myntfynd från i fjol visar att borgen på Landsjö holme byggdes under hennes livstid. Fru Kristinas sondotterson på 1300-talet hette också Holmger och är den förste kände ägaren till Stensö. De båda borgarna förenas alltså av släktband och familjetraditioner vad gäller namngivning av pojkar, samt av att båda ovanligt nog har ringmurar.

Den som gräver på Landsjö borgholme blir snart bra på att ro.

Både i fjol och i år var en huvudfrågeställning vid båda borgruinerna hur det egentligen var med dessa ringmurar. Ingen av dem är komplett idag. För Stensös del kom vi fram till att muren gått runt hela borgen men delvis blivit nogsamt nedriven, gissningsvis av en mindre road kung. För Landsjös del visar det sig nu att muren aldrig gått runt hela anläggningen, och att den delvis varit ytterst klen även i den del som syns idag. Fem schakt har vi grävt för att få tag i den saknade östra delen av ringmuren, och allt vi fann var en väst-östlig mur som begränsar borgholmens höga plana norra del.

Landsjö borgholme med schakten A-E år 2014 och F-I år 2015.
Landsjöborgen består i själva verket av två L-formade murar, en som avgränsar holmens krön i norr och en som avgränsar dess södra sluttning. Min gissning är att krönborgen i norr kom först och södra förborgen byggdes senare. Utan att ha tittat på murmötet i krönborgens sydvästra murhörn kan vi inte vara säkra i frågan. Men anläggningen ger starkt intryck av imponerande kuliss, avsedd att betraktas från Landsjöns närbelägna västra strand. Därifrån såg man 60 meter obruten mur. Om man rodde runt holmen såg man inga murar alls från öster. Den södra förborgen verkar man ha kunnat promenera in i från det hållet. Men krönborgen har höga stup i norr och öster och gick faktiskt att försvara om det behövdes.

Utöver murfrågorna tittade vi i år på två byggnader och en misstänkt sådan. Nordvästra tornet (F) visade sig ha brunnit, med eldspräckta murytor, massor av skärvsten i suterrängvåningens rasmassor och därunder ett kraftigt sotlager. Norra, västra och södra muren är bastanta, med en murfot på hela 1,6 m i norr. Vi fann inga inre konstruktioner men massor av djurben plus en del hushållsföremål av järn och keramik (glaserat rödgods).

Sporre från schakt I.
Söder om tornet finns grunden till en annan byggnad (I) som haft minst två våningar. Suterrängvåningen som delvis står kvar och som vi grävde ut var även här full med rasmassor, men utan spår av eld. Västra muren, som bildar en del av ringmuren, var här ytterst spinkig, dåligt grundlagd och delvis helt utrasad. Men den såg nog bra ut från sjöstranden. Fynden är fina: en sporre och ett prydnadsbeslag i form av en ros talar om höviska seder, en stor dörrnyckel och ett gångjärn talar om värdesaker som man var rädd om, och en ensam polerad kalkstensplatta avslöjar hur golvet såg ut i våningen ovanpå suterrängen. Därtill enklare järnföremål, mera rödgodskeramik och mängder av djurben.

Längs borgens södra mursträcka går en torrgrav tvärs över holmen, med en strandskoning av stenblock i sin östra ände. Förra året upptäckte jag ett utskott ur södra muren som fick mig att undra om en vindbrygga gått över torrgraven till gruskullen söder därom. Det stack upp en del byggsten i ytan, så vi tog nu upp schakt H för att söka efter ett porttorn här. Tji fick vi. Kullen verkar vara en stor dumphög efter grävningen av torrgraven. Vi hittade en del medeltida keramik och återanvänd murbruksfläckad byggsten, men inga konstruktioner som verkar samtida med borgen. Dock gjorde vi några roliga och oväntade fynd här: flera bitar slagen kvarts och en fin tandstämpelornerad krukskärva. Kollegor med specialistkunskaper har förklarat för mig att den hör till början av senneolitikum omkring år 2300 f.Kr., då en folkminoritet höll fast vid den gamla stridsyxekulturen ännu några generationer efter att det jordbrukande Sverige och Danmark annars övergått till periodens nya karakteristiska grav- och föremålsformer. Kvartsen och krukskärvan har hamnat i den södra kullen när man grävde torrgraven. Man kan bara spekulera i vad Fru Kristinas trälar skulle ha sagt om någon talat om för dem att de arbetade på en 3600 år gammal boplats.

Årderbillen i strandkanten – tappad eller
avsiktligt nedlagd? Alltid samma fråga.
Hur fraktade man byggsten, tegel och kalk till borgbygget? Kunde inte sporrens ägare rida hela vägen fram till porten? Det måste åtminstone tidvis ha funnit en bro över till borgholmen. För att söka efter den grävde vi ett 50-metersschakt med maskin längs den forna sjöstranden. Under en meter gungig vasstorv hittade vid en hel del pålar och stolpar som man spetsat i ändarna och slagit ner i blåleran. Flera lyckades vi inte dra upp. Den tjockaste mätte bara 14 cm, vilket är lite i underkant för en stadig bro. Men vi hoppas på medeltida kol-14 och kanske ett par dendrodateringar. Schaktet gav också en perfekt bevarad årderbill, skoningen till ett enkelt jordbruksredskap som nog kan ge en typologisk datering utifrån sin fason.


Jag nämnde återanvänt byggmaterial i södra kullen. I botten på schakt H hittade vi två stolphål, varav ett mycket prydligt fodrat med sten från ruinen. Det här är förmodligen spår av vår 1700-talstorpares förehavanden. Vi vet tack vare en karta att han bodde på holmen år 1730, då hans sjöbod låg vid borgholmens sydvästra strand. Kanske är stolphålen från en gistgård, en rad med hängare för fisknät. Men han har lämnat fler fingervisningar efter sig: en skärva fönsterglas, en mässingsknapp och skärvor av en butelj har tittat fram ur våra schakt. Och längst ut vid borgholmens norra brant identifierade vi i år själva torpgrunden, en plan rektangel med flera syllstenar synliga ovan torven och ett stort spisröse som idag bildar holmens högsta punkt. Det är ett extremt kaxigt bebyggelseläge, rakt ut i siktlinjen från säteriet på sjöstranden. Några vidare odlingar ryms inte på holmen, så torparfamiljen levde nog på fiske och dagsverken. Man kan undra vad de hade för idéer om borgruinen de bodde i. Även i Stensöborgen stod det hus långt efter att adeln flyttat därifrån.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämtas här.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

torsdag 2 juli 2015

Årets utgrävningar på Stensöborg i Östra Husby

I samarbete med museet grävde jag och mina Umeå-studenter förra året två veckor i borgruinen vid Stensö i Östra Husby och två veckor i den vid Landsjö i Kimstad. I år gör vi om bravaden. När jag skriver dessa rader är vi nästan klara vid Stensö.

Denna borgruin, på en höjd vid Bråvikens södra strand, började som ett ensamt kastaltorn kring år 1200. Senare under 12/1300-talen försåg man tornet med en ringmur så att det blev en riktig borg. Men halva ringmuren saknas idag. Förra året konstaterade vi att det finns ett mindre norrtorn i borgen, uppfört tillsammans med ringmuren, och ur tornet sticket en stump av den saknade murhalvan. I år begrep vi äntligen vad de branta rasmassorna väster och söder om kastalen egentligen representerar: ringmuren har gått runt kastalen på ansenligt avstånd så att anläggningens planform mest liknar ett näckrosblad med den urnupna basen i söder.


I år har vi grävt tre schakt och fem provgropar. Norr om kastaltornet undersökte vi en puckel i markytan som visade sig bestå av uppstaplat byggnadsmaterial. Flera sådana travar tycks finnas på borgområdet och verkar vara spår av täktverksamhet efter att borgen förlorat sin försvarsfunktion. Man har staplat upp utvald byggsten och tegel i väntan på en transport som aldrig blev av. På muren bakom traven vid kastaltornet fann vi till vår förvåning en runristning på en utstruken murfog, med fyra läsliga och en inkomplett runa. Det står ”Helge”. Vem han kan ha varit vet vi inte. I medeltida kyrkor klottrades det friskt med runor, men på profana byggnader är inskrifterna ytterst sällsynta.




Inuti kastaltornet undersökte vi halva golvlagret. Det består av rasmassor blandade med sopor, däribland vackert medeltida glaserat rödgods av både yngre och äldre modell, delvis reliefornerat. Därtill fann vi ett kupigt lock av kopparplåt som ser ut att höra till en kanna eller ölstånka. Under golvlagret finns en brant sluttande berghäll. Märkligt nog har vi inga spår av något plant golv före rasmassorna.

I vårt schakt i öster innanför ringmuren fann vi ett föremålsrikt kulturlager under rasmassorna, innehållande bland annat krukskärvor av stengods och rödgods samt en kniv, ett bryne, ett eldstål och annat.

Provgroparna grävde vi borgbergets fot i öster. Detta var närmsta lämpliga båtplats under medeltiden. Vi fann dock inga spår av verksamhet under borgens livstid: tegelflisor och murbruksklumpar verkar snarare härröra från ett skede då man hämtade byggnadsmaterial i ruinerna och skeppade iväg det till andra byggen i trakten, kanske vid Mauritzberg och Skenäs.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämta på http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2015/05/18/2014-castle-excavation-reports-2/

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

fredag 12 juni 2015

Nu år den här – årets Arkeologi i Östergötland!

Nu är det dags igen. Nu finns ett nytt nummer av vår populära tidskrift Arkeologi i Östergötland. På 55 fullmatade sidor kan man läsa om nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I årets nummer färdas vi från istiden till punken. Läs om forsknings-undersökningar på Stensö och Landsjö medeltida borgar, sultanens tulpaner som blev dekoration under 1600- och 1700-talen, en mycket oväntad medeltida källare och farbror Mellins prunkande trädgård. Vi besöker Smedstorps dubbelgård i Ydre, Saltängen i Norrköping och Gullborg på Vikbolandet. Läsaren får också följa med en tur längs Ostlänken – 20 mil järnväg genom ett landskap fullt med fornminnen. 

Givetvis har Eddandrottningen – den fina schackpjäsen som hittades på undersökningarna i kvarteret Eddan i Linköping förra året – fått en alldeles egen artikel. Om allt detta och mycket mer kan ni läsa i årets nummer.


Arkeologi i Östergötland 2015 är det sjätte numret sedan starten 2010. Den produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Statens historiska museer, arkeologiska uppdragsverksamheten (Linköpingskontoret). Redaktörer för tidskriften är arkeologerna Erika Räf och Karin Lindeblad.

Priset är 60 kronor och den finns att köpa i Östergötlands museums museibutik. Tidskriften går också att beställa via museets förlagArkeologi i Östergötland 2015 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang, till exempel vid natur- och kulturguidningar och vid årets Arkeologidag den 30 augusti.

Passa på att njuta av sommaren tillsammans Arkeologi i Östergötland 2015.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

måndag 8 juni 2015

Har du sett tjärdalarna i Drabo?

Vårt nya magasin som utkommer 9 juni 2015
Så här, när vi börjar närma oss semestertider, är det lätt att bli sugen på en utflykt ut i naturen och imorgon släpps ett nytt magasin som kan tipsa om spännande och ganska bortglömda utflyktsmål. Det är museets nya ”årsbok” som denna gång fått formen av en lättsam utflyktsguide. Den har fått titeln Har du varit här? med underrubriken Östergötlands #gömdaglömda platser. Här får ni ett litet smakprov från den vackra Kindabygden.

Om man åker de slingrande vägarna öster om sjön Åsunden hittar man till slut fram till Drabo. Här svänger man av från landsvägen som går mellan Horn/Hycklinge och Överum. Kör in på en liten grusväg vid Drabo och följer sjön Björkerns nordöstra strand. Snart är man framme vid en ovanligt knölig hage invid sjön. På andra sidan vägen stiger terrängen och i den branta sluttningen finns det flera gamla husgrunder. Nu är du framme vid Drabo hälsobrunn och byns tjärdalar.  
 
Tjärdalar i Drabo en solig dag i början av mars 2015.
I hagen finns fem stora runda gropar (tjärdalar) med mindre uppsamlingsgropar intill. Det är platsen där byn framställde tjära ur tallstubbar och annan kådrik tallved. Tjäran samlades upp i byttor eller strutar av bark. Tjärdalarna i hagen användes samfällt av bönderna i byn och de finns inritade på en skifteskarta från år 1805 som finns i Lantmäteristyrelsens arkiv.

Utsnitt ur skifteskarta över Drabo år 1805 med tjärdalarna markerade 
som nummer 108. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D78-8:1.
Tjäran användes för att impregnera trävirke och rep som skydd mot röta. Den kunde också användas som medicin och tjära finns än idag i vissa salvor. Dessutom användes den för magiska ändamål som t ex när man målade kors med tjära på ladugårdsdörren för att skydda kreaturen.  Kokades tjäran blev den till beck och fungerade som tätningsmedel.

Tjära tillverkades redan under järnåldern och troligen hade vikingarna med sig tjära som en av sina handelsvaror. Under århundraden var tjäran en av Sveriges viktigaste exportvaror som såldes bl a till stora sjöfartsnationer som England, Frankrike och Holland. Tjärproduktionen var dessutom viktig för den svenska flottan. Den svenska flottan försågs med tjära genom fasta stående naturaskatter från Finland, Norrland och Gotland.



Tjäran som producerades i Östergötlands södra skogsbygder skeppades ut från hamnarna i Kalmar och Västervik. I Norrköping och Västervik fanns dessutom skeppsvarv som behövde stora mängder tjära. Från mitten av 1500-talet finns även uppgifter om exporterade tjärtunnor från Söderköping. När segelfartygen ersattes av fartyg av järn minskades behovet. Tjärbränningen fortsatte dock på sina håll i husbehovssyfte. Från Östergötland finns uppgifter om att den sista tjärdalen i Tjärstads socken brann så sent som på 1920-talet.

Innan projektet Skog & Historia startade, hade bara en handfull östgötska tjärframställningsplatser registrerats i fornminnesregistret. Genom projektet ökade registreringarna till flera hundra. Det visar hur omfattande tjärframställningen var i Östergötland. Ännu har ingen östgötsk tjärdal blivit undersökt av arkeologer och daterad. Men traditionen med att framställa tjära i Östergötlands södra skogsbygder går med största sannolikhet ner i medeltid. Carl Fredric Broocman berättar i sin östgötabeskrivning från år 1760 att ”beck- och tjärubrännande” var en viktig inkomstkälla för allmogen i ett tiotal socknar i länets södra skogsbygd.
 
Ibland kanske det inte gick som man tänkt sig vid tjärframställningen. 
Tjärslaggen visar att tjärdalen brunnit.
Vill du veta mer om tjärframställningen i Östergötland kan du läsa Kjell Svarvars artikel i tidskriften Arkeologi i Östergötland från 2012. Mer om Östergötlands gömda och glömda platser hittar du förutom i det nya magasinet även på Kulturarv Östergötland, Facebook och Instagram. Där finns platser vi fick plats för i magasinet.

Utsikt från tjärdalarna upp mot hälsobrunnen.
Väl mött i sommarsverige
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Koordinater till Drabo är 
N 57° 59' 53,75", 
E 16° 0' 53,53" (WGS84)