lördag 16 juni 2018

82 resta stenar på Lunds backe


Lunds backe är ett av Östergötlands märkligaste gravfält. På en långsträckt och välbetad åsrygg står 82 resta stenar. Många av stenarna står på rad och ger gravfältet ett monumentalt och mystiskt intryck. Förutom de resta stenarna finns också flera andra gravformer, däribland ca 80 runda stensättningar.

Ett urval av tidningsrubriker
Det är de resta stenarna som ger gravfältet dess unika karaktär och som säkert lockat människors fantasi i långa tider. Här finns historier om både trolltyg och traditioner. Här finns också en del av berättelsen om människorna som levde och dog i området under romersk järnålder för 1600-2000 år sedan och berättelsen om restaureringen av gravfältet på 1920-talet.

Bengt Cnattingius, från 1924 var han amanuens
på Östergötlands länsmuseum och 1933-1966 
var han museets chef.
I oktober 1927 besöker museimannen Bengt Cnattingius gravfältet tillsammans med fornminnesvårdaren och godsägaren T Jacobsson. Han kan då konstatera att ett 30-tal av de resta stenarna ligger ner. Han föreslår i ett brev till Riksantikvarien att gravfältet ska rensas upp från ris och att de stenar som fallit ska resas upp igen. Detta menar han kommer att förvandla gravfältet till en imponerande sevärdhet och att det kan vara ett exempel på vilken mäktig anblick ett gravfält i ursprungligt och vårdat skick ger.

I en skadeinventering i samband med besiktningen noteras att det funnits fler resta stenar på gravfältet men att en del försvunnit i samband med odling och andra förts bort för att användas till husgrunder i trakten. Många har också ”kullstörtats av okynniga pojkar eller sprängts sönder”. Dessutom berättas att folket i trakten tidigare brukade tända majbrasor på gravfältet – en sed som upphörde på 1880-talet.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén.   
Cnattingius skickar med en kalkyl till Riksantikvarien, där han beräknar vad arbetet med återställning, röjning, kartering och fotodokumentation kan komma att kosta. Kostnaden för hela jobbet beräknades till 325 kr plus resekostnader. I museets arkiv finns bilder från restaureringen och rapporten från undersökningar som gjordes samtidigt.

Stenarbetaren och förre livgrenadjären Otto Almén i Götevi fick i uppdrag att resa 20 av de kullfallna stenarna och rikta ett par andra. För arbetet fick han 10 kr per sten. I arbetet ingick att gräva ner till frostfritt djup och att skaffa fram kilstenar som skulle stötta stenen som restes samt att röja bort ris runt stenarna.

Stenarna som skulle resas märktes ut med käppar och restes sedan med hjälp av 
stubbrytaren som syns i bakgrunden
Vid restaureringen stötte man på och undersökte två gravar. Det var två brandgravar där de brända benen lagts innanför kantställda stenar. I den ena graven hittades brända ben och bitar av en hartstätning som visade att benen antagligen legat i en hartstätad näverask. Den andra graven innehöll förutom ben också ett bronsbleck och en benkam. Fynden från undersökningen finns på Historiska museet men i Östergötlands museums samlingar finns också ett fynd från Lunds backe. Det är en liten sländtrissa som skänktes till museet av fornforskaren C F Nordensköld någon gång under senare delen av 1800-talet. Var och hur den hittades på Lunds backe vet vi inget om idag.

En lutande sten som rätades upp.
Blir du nyfiken och vill veta mer om Lunds backe?

På onsdag 20 juni 2018, kl 18.30, berättar jag om gravfältet på plats på Lunds backe. Passa på att ta med fikakorg om vädret tillåter. Visningen är gratis och ingår i en serie med visningar som genomförs i samarbete med Länsstyrelsen Östergötland under rubriken Det glömda Östergötland

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog

Vägbeskrivning:
Lunds backe ligger vid Hassla längs vägen mellan Skänninge och Fornåsa. Kör väg 1006 mellan Skänninge och Fornåsa. Vid Hassla är det skyltat mot Lunds backe med en blå fornlämningsskylt. Följ skyltningen fram till mötesplatsen ca 700 m in på grusvägen. Det är trångt på parkeringen så tänk på att samåka om det är möjligt.

Koordinat till samlingsplatsen: 58°26'0.3"N 15°9'4.7"E


fredag 8 juni 2018

Tåby – en spännande plats på forntiden


Tåby kyrkby ligger på den sydvästra delen av Vikbolandet, ca 6 km nordöst om Söderköping. Byn ligger på en flack grusås omgiven av ett öppet odlingslandskap. Landskapet är omväxlande med skogar och hagmarker på höjdstråken och bördiga lerjordar i de smala dalarna. Tåby har växt fram i en vägkorsning där vägen mellan Mem och Dagsberg korsar vägen mellan Söderköping och Östra Husby.

Området runt Tåby är mycket rikt på fornlämningar från bronsåldern och järnåldern. Här finns bl a gravfält, fornborgar, hägnader i form av stensträngar, boplatser, hålvägar, skärvstenshögar och runstenar. Från historisk tid finns dessutom by- och gårdstomter och torplämningar m m. På gravfälten finns många olika gravformer som t ex högar, rösen, stensättningar, treuddar, domarringar och resta stenar.

Gravfältet RAÄ 4 i Tåby fotograferat i april i år.

Inom Tåby socken finns flera välbevarade gravfält från järnåldern. Två fina gravfält ligger i en vacker hagmark alldeles intill Tåby samhälle, vid Kämpestad på Skjorstads ägor (RAÄ 2 och 4). Där finns lämningar från både den äldre och yngre järnåldern. Gravfälten har tillsammans över 100 synliga gravar. Hur många gravar det finns som saknar synlig markering kan vi bara gissa. Bland gravarna finns också ovanligare former som treuddar och domarringar.

En av stensättningarna på gravfältet RAÄ 2 i Tåby.

Till området ansluter omfattande hägnadssystem i form av stensträngar som på flera platser bildar fägator. Till de äldre lämningarna vid gravfälten hör också skålgropar och skärvstenshögar. Inte särskilt långt därifrån finns dessutom en gravhög från bronsåldern, som undersöktes 1926 (RAÄ 10). Fornlämningarna visar att det funnits bosättningar här sedan bronsåldern.

När man byggde ut skolan i Tåby på 1990-talet genomfördes arkeologiska undersökningar på platsen. Då hittades boplatslämningar från brons- och järnåldern och ett gravfält med ca 40 gravar från bronsåldern. Där fanns också medeltida lämningar, som en husgrund från 1200-talet och en järnframställningsplats från 1400-talet.

En gravurna från bronsåldern delvis framgrävd vid Tåby skola på 1990-talet.

Gravarna vid Tåby skola utgjordes av olika former av brandgravar. Bland gravfynden fanns bl a en vackert ornerad rakkniv, en liten bronskniv med rester av läder på handtaget och flera småsaker av brons. I flera gravar var de brända benen lagda i en lerkruka av typisk bronsålderskeramik med rabbig yta. Vill du läsa mer om undersökningen vid Tåby skola finns rapporten här.

Rakkniv från bronsåldern som hittades vid utgrävningar för Tåby skola på 1990-talet.

Blir du nyfiken på att se fornlämningarna på de två gravfälten (RAÄ 2 och 4) invid Tåby? Då har du tur. I samarbete med Länsstyrelsen Östergötland är just de gravfälten en av sju platser som visas i en serie fornvandringar under sommaren och den tidiga hösten. Den serien kallar vi Det glömda Östergötland och på Correns och NT:s hemsidor finns en samling filmer under samma rubrik som bl a berättar gravfälten.

På tisdag kväll, 12 juni 2018, kl 18.30 samlas vi  väster om gravfälten, där vi kan parkera våra bilar och cyklar (koordinater till samlingsplatsen är 58°30'53.0"N 16°20'34.5"E). Därifrån går vi en tur på sammanlagt ca 2 km över gravfälten. Visningen är gratis och terrängen vi går i är ganska lätt. Vägbeskrivning finns på Östergötlands museums hemsida.

Ses vi i Tåby på tisdag?

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog 

torsdag 31 maj 2018

Drabo – sommarnöje för 150 år sedan


Solen strålar ute och inne på kontoret börjar man fundera på utflykter och semesterresor. Men hur reste man för ett par hundra år sedan och vart for man? En plats där människor samlades under sommarsäsongen var vid hälsobrunnarna runt om i landet. Till de mer kända hör Ronneby, Loka och Ramlösa. Här i Östergötland tänker vi nog mest på Medevi och Söderköping. Men det fanns ett otal andra brunnsorter runt om i landet och länet. En del av dessa var imponerande anläggningar med badhus, hotell, brunnsvillor, brunnspaviljong, olika medicinska kurer och en egen brunnsläkare. Andra var enklare och kallades lite nedvärderande för ”bondbrunnar”.

Brunnspaviljongen som finns över källan i Drabo

En av dessa brunnar fanns i Drabo, en by i Oppeby socken i Kinda kommun, knappt två kilometer från länsgränsen mot Kalmar län. Drabo blev känd som hälsokälla i omkring år 1800 men det var först från 1871 som brunnen drevs mer organiserat genom Drabo Brunns Bolag. Då genomförde regementsläkare Appelberg en undersökning av källans vatten och det visade sig innehålla 52 olika ämnen däribland järn, svavelsyrad kalk, klorkalium och fosforsyra. Vattnet i källan ansågs vara särskilt bra mot blodbrist, magkatarr och allmän svaghet.

Källan i Drabo har troligen varit känd av befolkningen långt innan den blev en hälsobrunn. Kanske var den en gång en offerkälla. I och med brunnsbolagets bildande byggdes en brunnssalong och ett badhus på platsen. Ett par år senare tillkom ett hotell med 16 rum och några fristående hus som kallades Drabohyddor. Brunnsgäster kunde också hyra rum av de som bodde i Drabo by.

Hit färdades man kanske enklast med båt. På Kinda kanal kunde man ta sig ända ner till Björkfors och när bolaget hade bildats köptes det in en båt som trafikerade sträckan Björkfors – Drabo över sjön Björkern. En resa den vägen från Linköping tog ca 10 timmar. Man kunde också ta tåget till Överum och därifrån ta sig med hästskjuts de sista dryga 2,5 milen.

Utsikt ner mot sjön från källan.

Det var inte bara om man var sjuk som man besökte en hälsobrunn. Det var viktiga sociala mötesplatser. Där kunde man träffas och umgås med sina jämlikar från andra orter på ett otvunget sätt. Hit reste man med sina giftasvuxna döttrar och söner i hopp om att hitta en lämplig äktenskapspartner för dem. Här kunde man också knyta intressanta affärskontakter.

När brunnen i Drabo var populär vistades ett par hundra gäster där under en säsong. Säsongen var uppdelar i terminer om fyra veckor. Trots mängden gäster så blev brunnsepoken kort i Drabo. Redan 1888 lades verksamheten ner och byggnaderna såldes och flyttades därifrån. Kanske var det den långa resvägen som avskräckte. Idag finns det bara en liten paviljong över själva källan. I sluttningen ner mot sjön kan man se rester av grunderna till de byggnader som ingick i anläggningen.

Mellan brunnsområdet i sluttningen och sjön finns en liten hage med konstiga gropar. De har inget med brunnens verksamhet att göra. Det var en samfälld mark för bönderna i Drabo där de brände tjära. Den platsen har jag berättat om vid ett tidigare tillfälle här på vår blogg.

Här på kartan från 1805 finns Drabo hälsobrunn markerad i den övre delen 
av kartbilden. Den lilla markplätten som har nr 108 är platsen för böndernas
tjärdalar (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D78-8:1) 

Är du nyfiken på hur det ser ut i Drabo kan du följa med mig på en visning nu på lördag (2 juni 2018). Klockan 14.00 är jag på plats och berättar mer om både brunnen och tjäran i Drabo. Visningen ingår i en serie om Östergötlands #gömdaglömda platser och kostar 50 kr.

Det går givetvis också bra att besöka platsen själv när det passar. Från Kisa åker du väg 134 mot Björkfors. Kommer du från Linköping kan du svänga vänster i Rimforsa och köra väg 674 mot Björkfors tills du möter väg 134. Sväng till höger in på väg 666 och kör genom Björkfors mot Överum. Cirka 9 km efter Björkfors svänger du vänster in på enskild väg skyltad Björkesbo 2 km. Där finns också en liten blå skylt som visar mot Drabo brunn. Kör knappt 400 m in på den slingrande grusvägen. 

Koordinaterna dit är 57°59'53.5"N 16°0'56.3"E.

Vi kanske ses på lördag
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 27 april 2018

Besök ett gravfält i sommar!

Skjorstad gravfält (Tåby 4:1) vid Tåby på Vikbolandet.

Våren är i full gång och med den planeringen av sommarens olika visningar av fornlämningar och annat trevligt ute i kulturlandskapet. I planeringen ingår inte bara skrivbords- och arkivjobb. Givetvis måste man också besöka de olika platserna. Nu är det ju också den allra bästa tiden på året att se på fornlämningar, innan det blivit högt gräs och blad på träd och buskar.

Resta stenar på Lunds backe (Vallerstad 11:1) vid Hassla i Vallerstad.

Nu när fornlämningarna syns som bäst har jag passat på och att vädret varit vackert har ju bara gjort arbetet ännu trevligare. Sedan är det ju också rätt skönt att hinna gå igenom platserna i lugn och ro innan bönderna släpper ut sina djur. Jag har ganska stor respekt för kossor, men jag inser ju att utan betande djur som landskapsvårdare så hade vi inte kunnat se några fornlämningar för all växtlighet.

Järnålderslandskapet i Grävsten (Bankekind 206:1-208:1) några kilometer söder om Bankekind.

Vi kommer att göra en serie vandringar som vi kallar Det glömda Östergötland. Det är en beställning från Länsstyrelsen Östergötland, där Mattias Schönbeck spelat in filmer från sju olika gravfält i länet. Filmerna kan man se på web-tv hos Norrköpings tidningar och Corren. Det är filmerna från 2017 och 2018 som handlar om de gravfält vi kommer att visa.

En av de fina gravarna i Ringstad (Östra Eneby 121:1) strax utanför Norrköping.

Här är programmet. Det kommer också att finnas på Östergötlands museums hemsida samt i museets tryckta sommarprogram. Vi kommer dessutom att berätta lite om de olika platserna här på bloggen och på facebook inför de olika vandringarna. Då kommer det också att finnas en närmare vägbeskrivning.

Dag
Tid
Plats
Fornlämning
12 juni
18.30
Sjorstad gravfält
Tåby 2:1 och 4:1
20 juni
18.30
Lunds backe
Vallerstad 11:1
4 juli
18.30
Grävsten järnålderslandskap
Bankekind 
206:1-208:1
11 juli
18.30
Ringstad gravfält och boplats
Östra Eneby 121:1
26 augusti
15.00
Gullestad gravfält
(Arkeologidagen)
Östra Stenby 149:1
5 september
18.30
Nässja gravfält
Nässja 2:1
12 september
18.30
Skamby båtgravfält
Kuddby 158:1



En grav på Vikbolandets största gravfält - Gullestad (Östra Stenby 149:1).

Nässja domarring (Nässja 2:1) strax utanför Vadstena.

En svacka i marken visar platsen för en av båtgravarna vid Skamby (Kuddby 158:1) på Vikbolandet.


Ni hittar beskrivningar av fornlämningarna i Fornsök.

Vi ses väl på ett gravfält i sommar?
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 2 mars 2018

Renovering ger kunskap – Vi kryper innanför skinnet på husen

När man får möjlighet att krypa innanför skinnet (läs panelen) på en byggnad kan mycket kunskap komma upp till ytan. Ett bra exempel på detta är gårdshuset till Gamla domprostgården. Den senare är tidigare omskriven i ett blogginlägg från januari 2017.

Stadskartan från 1898 visar Gamla domprostgården till vänster i kartbilden. Tomten är markerad med ett A.

Gamla domprostgården fotograferad våren 2017.
Domprostgårdens huvudbyggnad är ett representativt reveterat timmerhus från början av 1800-talet. Den stora byggnaden flyttades ca 35 m in på tomten i samband med att Storgatan breddades 1953. Längre in på tomten fanns även ett timrade gårdshus, en mindre byggnad i två våningar med en lägre tillbyggnad i väster.

Gårdshuset - fint men i behov av en renovering.

Den lägre tillbyggnaden innehöll bykhus och ett bostadsrum men var i mycket dåligt skick och gick inte att spara.
Under 2016 påbörjade Linköpings domkyrkopastorat en utvändig renovering av gårdshuset på Gamla domprostgården. Det visade sig att den tillbyggda delen, som var byggd i en stolpkonstruktion, var i allt för dåligt skick för att räddas. Den är dock dokumenterad och kan byggas upp igen.

Bykbasen finns kvar i gårdshuset.

På övervåningen finns denna kakelugn i senempire, ca 1850.

Både i tillbyggnaden och i gårdshuset fanns det bykbasar (tvättkar med inbyggd eldstad) där man värmde vatten och tvättade. I båda byggnadsdelarna fanns dessutom bostadsrum med eldstäder. På gårdshusets övervåning har man haft både bostad och magasin. Det har alltså fyllt många viktiga funktioner för en stor stadsgård. På kartor från sekelskiftet 1900 finns ytterligare en träbyggnad längre in på tomten.Troligen innehöll den stall och avträden (d v s dass). Denna byggnad är dessvärre riven.









När tillbyggnaden hade rivits och delar av panelen tagits bort kunde man göra flera intressanta iakttagelser. Huset har ursprungligen varit både lägre och mindre. Norr om högra dörren är byggnaden tillbyggd och den är höjd med fem stockvarv. Skalar man bort dessa tillägg så återstår det; en liten enkelstuga med en mindre krypvind. Som byggnadsantikvarie börjar man undra om stugan kan vara från tiden före domprostgården.

Byggnaden är höjd med fem stockvarv vilket gjorde att man kunde nyttja övervåningen som en bostad.

Det omålade timret visar att norra delen är tillbyggd.
I början av 1800-talet köpte landskamrer J O Hertzman fem tomter i den västra infarten till Linköping. Tomterna uppges då vara bebyggda med låg kåkbebyggelse. Han lät riva kåkbebyggelsen och sedan bebygga tomten med det fina bostadshuset i empirestil som lite senare blev domprostbostad. Kanske låg det en fullt användbar stuga inne på tomten som passade in i sammanhanget.
Delar av fasaden har haft synligt timmer som var målat med röd slamfärg.

Fasaden var målad med plastfärg i sen tid. Under fanns minst två lager gul oljefärg.
Nu är gårdshuset väl rustat för framtiden med nytt plåttak, nya uppmurade skorstenar, upplagad timmerstomme och ny fasadpanel som är målad med linoljefärg i panelens originalkulör. Om det i framtiden görs en invändig renovering finns det möjligheter att söka efter ytterligare spår som kan föra oss närmare en tidsbestämning av byggnaden och när tillbyggnaderna är utförda.


Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie
Gårdshuset efter renovering.

onsdag 21 februari 2018

Rapporterat och klart från Mässingsbrukets tomter i Norrköping

Nu finns den - rapporten ligger på museets hemsida.
Nu har äntligen undersökningen i kv Mässingen, Rodgagatan och Sveaparken i Norrköping rotts i hamn. Rapporten, som blev en riktig klump, kom från tryckeriet vid årsskiftet och nu finns den att läsa på museets hemsida och på Samla. Vi har berättat om undersökningen vid flera tillfällen här på bloggen, när vi grävde hösten 2014 och under rapportarbetets gång. Nu tänkte jag försöka ge en liten sammanfattning av vad vi kom fram till.

Undersökningsområdet låg norr om Motala ström i en stadsdel (Nya staden) som bebyggdes först på 1600-talet. Mängden bevarade lämningar varierade mycket över området – något som både berodde sentida störningar och hur området nyttjats sedan 1600-talet. I Sveaparken hittades i stort sett bara spår efter odling och 1870-talets parkanläggning.

Rodgagatan var kraftigt nerschaktad och uppfylld med ett nära metertjockt bärlager för att klara av tung trafik. Under bärlagret fanns de äldsta kultur- och odlingslagren kvar. Där hittade vi också nedre delen av en mindre byggnad som vi berättat om förut och som vi tolkar som en källare. Även om en golvplanka i källaren gav oss en medeltida datering tyder allt annat på att källaren ska dateras till andra hälften av 1600-talet.

Ett par diken löpte parallellt genom kv Mässingen. De hör till tiden innan 
tomterna bebyggs. Det är osäkert om de grävts som tomtdiken eller om 
de har med odling att göra. Placeringen stämmer inte med den tomt-
indelning som senare kan ses. Längs det östra diket fanns rester av en 
gärdesgård.
Närmast Slottsgatan, i kv Mässingen, undersökte vi delar av tolv byggnader. Det var sex bostadshus, tre smedjor/verkstäder, en ekonomibyggnad med dass och två byggnader vars funktion vi inte lyckade bestämma. Sammanlagt kunde fyra-sex bebyggelsefaser urskiljas från tidigt 1600-tal till och med stenhusbebyggelsen på 1800-talet. 

Innan området bebyggdes tillhörde det stadens jordar. Analyser av makrofossil i jordproverna tyder på att man odlade såväl köksväxter som kryddor och medicinalväxter redan innan man bygger några hus på tomterna. Kanske har tomterna under några år fungerat som bakgårdar och odlingslotter till bebyggelsen i kv Renströmmen mellan Slottsgatan och Motala ström. På ett liknande sätt tycks tomt 13 och 14 i kv Stiernan (där Sveaparken ingår idag) ha fungerat i ett senare skede då landshövdingen och greven von Rosen enligt 1783 års stadskarta ägde dessa och en tomt i kv Heidelberg söder om Slottsgatan.

Hus 213, med syllstensgrund och spisfundament, i den västligaste delen av under-
sökningsområdet i kv Mässingen.
När tomterna i kv Mässingen väl börjar bebyggas under 1610-1620-talen tycks man följa den tomtindelning som fortfarande går att se på kartorna från 1700-talet. Husen var knuttimrade eller byggda i skiftesverk och stod på stensyll av obearbetad natursten. Väggarna var oputsade eller möjligen lerklinade. Det fanns inga spår efter några korsvirkeshus. Kanske kan någon vägg, ut mot Slottsgatan ha varit av korsvirke, men det kunde vi inte undersöka då de väggarna ligger under dagens trottoar.

De äldsta smedje-/verkstadsbyggnaderna på den västligaste tomten (tomt 2) saknade stensyll och består istället av enkla stolpburna konstruktionen av kraftiga tegelskodda stolpar. Om byggnaderna bara var försedda med skärmtak eller om det även funnits någon form av brädväggar gick inte att se.

Tre byggnadsfaser på en bild. En ässja byggd av tegel i hus 208 tittar fram under 
golvplankorna till hus 211 och i kanten finns en syllstensrad som hör till det ännu 
yngre hus 210.
Byggnader med olika funktioner har avlöst varandra över tid på tomterna. På tomt 2 kan man se hur smedjan/verkstaden bytt plats med bostadshuset någon gång mot slutet av 1600-talet.

Väggkakel från Delft.                                                                  
År 1719 ödeläggs Norrköping av ryska flottan och mantalslängderna visar att tomterna återbefolkas först på 1730-talet. Efter ödeläggelsen och under stora delar av det resterande 1700-talet tycks de mellersta och norra delarna av kvarteret ha nyttjats för tobaksodling. Mantalslängderna visar att tomterna vid denna tid ägdes av Mässingsbruket och det är möjligt att tobaksodlingen sköttes av brukets personal. Odlingsverksamheten och den under 1800-talet uppförda bebyggelsen har utplånat alla spår av äldre bebyggelse på tomternas bakgårdar.


Bland alla de 2099 fynden från undersökningen finns en stor mängd keramikskärvor. Här syns Norrköpings internationella influenser, både som handelsstad och som en stad med en stor invandrad befolkning. Bland krus och krukor, skålar och fat, finns en blandning av importerade stengods, fajanser och lergods liksom inhemsk och lokalt producerad keramik.


Tre olika fat med tulpanmotiv som alla tillverkats lokalt.

I kv Mässingen har vi fått se spåren efter en befolkning av strävsamt arbetande hantverkare. När mantalslängderna börjar ge lättåtkomlig information, från och med 1720-talet är det huvudsakligen anställda vid mässingsbruket som är bosatta i kvarteret. Först mot slutet av 1700-talet tycks den kopplingen försvagas. Då blir det dessutom allt fler som framstår som framstår som gamla, fattiga och sjuka, något som kan antyda att områdets status har sjunkit.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En fyndback med ett urval skärvor av importerad fajans.

onsdag 31 januari 2018

En fyndrik dag på museet

Idag gick hela dagen i föremålens tecken. Det är konstigt hur saker sammanfaller ibland. På förmiddagen kom en kollega från Norrköpings stadsmuseum på besök. Hon var här för att se på våra fynd från Norrköpings 1600- och 1700-tal. Där, på stadsmuseet, planeras en utställning och kanske behöver dom låna in föremål från oss. Vi hade en hejdlöst trevlig förmiddag med fyndprat samtidigt som vi gick igenom alla de fyndbackar från Norrköpingsundersökningar som vi har i vårt magasin. Vi koncentrerade oss på keramik och kakel och där finns så mycket spännande.

Ett reliefkakel från 1600-talet som hittats i kv Stenhuset i Norrköping
Lagom till lunch kom nästa kollega. Den här gången var det en leverans av fyndfördelade föremål från undersökningar som arkeologerna på Arkeologikonsult gjort runt om i Östergötland. Det var trettio fyndbackar som skulle lastas in, transporteras ner i magasinet, packas upp och ställas på plats på hyllorna. Här var det fynd från alla tider och många platser. Det var stenåldersfynd från Kvillinge och Skänninge; bronsålders- och järnåldersfynd från Tingstad; mera järnåldersfynd från Kvillinge och Landeryd; vikingatida och medeltida fynd från Händelö och så flera fyndmaterial från 1600- och 1700-talets Norrköping.

Fynd som levererats av kollegorna på Arkeologikonsult.
När besökarna avtågat åt respektive håll var det dags för mera fyndhantering, men nu handlade det om administration. En liten bunt nya rapporter från Arkeologerna vid Statens historiska museer kom med posten. Varje rapport går vi igenom för att se om det hittades några föremål på undersökningen och i så fall skickar vi en blankett till Riksantikvarieämbetet där vi anhåller om, eller avstår ifrån, att få fynden fördelade till Östergötlands museum. Just nu är det fullt i de arkeologiska magasinen här hos oss och då blir mest så att vi avstår från att begära fynden.

Mats Magnusson ställer fyndbackarna på plats.
Kanske kan ni få se keramik och kakel från våra magasin i en utställning på Stadsmuseet i Norrköping framöver. Och vem vet - kanske några av fynden som kommer att visas är från de fyndmaterial som kollegan från Arkeologikonsult levererade idag.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog