onsdag 29 maj 2019

Hos heliga Birgittas moster på Aspenäs


Långt ute på en skogrik udde, som sträcker sig från Sommens södra strand och norrut, finns lämningar efter en gammal gård. Byn Malexander med sin kyrka kan anas på andra sidan vattnet. Gården på udden ägdes på 1300-talet av en storman – drotsen, lagmannen och riksrådet Knut Jonsson av Aspenäsätten. Där tillbringade Birgitta Birgersdotter – som senare blir den heliga Birgitta – ett par år hos sin moster Katarina och hennes make. På gårdstunet finns en brunn som kallas Birgittas källa.
Stigen slingar sig fram till den gamla gårdsplatsen.

Birgitta Birgersdotter föddes i Uppland ca år 1303. När hon var 11 år avled hennes mor. Birgitta och systern Katarina fick då flytta till mostern Katarina Bengtsdotter på Aspenäs. Några av Birgittas uppenbarelser är knutna till tiden på Aspenäs. Ett par år senare, när Birgitta var 13 år, giftes hon bort med den några år äldre Ulf Gudmarson och flyttade som nygift till Ulvåsa.


Lämningarna efter den medeltida gården Aspenäs ligger på en avsats i en sydvästsluttning en liten bit från Sommens strand.  I det område där den medeltida gården låg finns idag elva synliga husgrunder, en källargrop och en stensatt brunn. Det är inte säkert att alla husen är samtida men det bör ha varit en välbärgad gård, Knut Jonssons sätesgård ute på Aspenäset. I utkanten av gårdsbebyggelsen finns lämningarna efter minst två smedjor. Runt gårdens bebyggelse finns stora områden med gammal åker- och ängsmark. Idag skuggas husgrunder, röjningsrösen och åkerhak av en lövskog med hasselsnår och stora ekar.
Fikapaus på Aspenäs

År 2003 firades Birgittajubileet med olika aktiviteter runt om i Sverige. Inför jubileet utfördes en arkeologisk undersökning på Aspenäs. Kunde det finnas spår från den tid då Birgitta levde där, det vill säga 1300-talets första hälft? Under ett par soliga och varma höstveckor undersöktes en av husgrunderna på den medeltida gården.
Stengrunden till den medeltida smedjan

Byggnaden, som låg i utkanten av gårdstunet och bestod av en ram av syllstenar, var 12x5 m stor. Den var placerad på en uppbyggd terrass i sluttningen. Den visade sig visade sig vara en smedja. I smedjans södra hörn, under en stor ek, fanns resterna av smedjans ässja med skärvig och skörbränd sten, slaggklumpar, bränd lera och kraftiga kollager. Byggnaden har varit uppdelad i två rum. I det ena har ässjan funnits medan det andra kan ha fungerat som ett förvaringsrum där smeden förvarat färdigsmidda föremål, sådant som skulle lagas och kanske en del redskap.
Ryktskrapa

Flest föremål hittades i förvaringsrummet. Där fanns sådant som man kan förvänta sig i en smedja såsom enklare järnföremål; hästskosömmar, broddar, tenar, spikar, nitar och märlor. Dessutom fanns där knivblad, en skära, några beslag och ett spänne. Det mesta är föremål som kan ha tillverkats i smedjan på Aspenäs. Det fanns dessutom några föremål som stod ut från mängden. Till dessa hör en mungiga och en ryktskrapa. Ett riktigt udda fynd i smedjan var en glättsten av glas. Glättstenar var forna tiders strykjärn som användes för att platta till och glätta linnetyger.
Mungiga

Smedjan kunde dateras med hjälp av de föremål vi hittade till 1200-1300-talen. Sannolikt fanns smedjan på platsen när Birgitta vistades där. Senare flyttas smidesverksamheten till ett läge lite längre bort från de övriga gårdshusen. Än idag kan vi vandra runt på det gårdstun där flickan Birgitta lekte med sin syster, sprang ärenden åt sin moster och kanske träffade sin blivande make för första gången. Kanske var det någon av systrarna, Birgitta eller Katarina, som tappade bort glättstenen i smedjan.

Glättsten av glas


Vi kanske ses på Knut Jonssons sätesgård i sommar

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 3 maj 2019

Bodde Maja Månsdotter vid Majlyckan på Öna?

Lördagen den 4 maj 2019 är det åter dags för museets evenemang Öna i körsbärsblom. Då har vi en massa olika aktiviteter ute på Öna i Nykil och vi kommer också att på allvar lansera våra digitala vandringar på Öna – där du kan få en guidning på plats i din mobiltelefon. En som inte fick någon plats i våra vandringar var Maja Månsdotter så henne tänkte jag berätta om här och någon kanske passar på att leta sig bort till Majlyckan.

Ekonomiska kartan från 1948 med platsen för husgrunden markerad.

Kulturreservatet Öna i Nykils socken ligger långt borta från den rika slättbygden med de bördiga jordarna. Här är jorden mager och stenig. Här fanns det inga stora åkrar. Än idag kan vi se spåren efter önabornas slit på de små och utspridda åkerlapparna. Flera gamla namn på åkerlyckorna finns bevarade. Här kan vi gå en tur förbi åkerlyckor som Kalvkätten, Ljunglyckan och Brödkakan. 

På väg tillbaka till Öna efter ett besök vid Majlyckan.

Om man följer stigen söderut från gårdsbebyggelsen, uppför backen, förbi gamla åkrar, genom hagmarken och ut på utmarken, då kommer man efter drygt 300 meter fram till en gammal åkerlycka som kallas Majlyckan. I kanten mellan åkern och skogen, med ryggen mot en bergknalle, finns en husgrund. Den syns som en rektangulär upphöjning intill åkern. Mot norrväggen, intill berget, finns en stenhög – resterna efter en spismur. Här finns också en liten jordkällare där taket för länge sedan rasat in.


Husgrunden och spismursröset syns bredvid bergknallen.

Vem har bott i stugan, eldat i spisen och förvarat mat i jordkällaren? Fanns det kanske en Maja som bodde vid Majlyckan?

Kanske kallas platsen så efter Maja Månsdotter. Hon var dotter till Måns Bengtsson och Ingrid Persdotter som bodde i den grå gården på Öna under senare delen av 1700-talet. Maja föddes 1748 och växte upp i ett hem som slets itu av föräldrarnas ständiga och våldsamma gräl. Måns hotade och misshandlade både fru och barn. Det gick så långt att såväl kyrkoherden, som häradsrätten och domkapitlet försökte lugna ner situationen.

När Maja var 20 år gammal gifte hon sig med den jämnårige Jonas Carlsson från Brånhult. Han var salpetersjudare, ett slitsamt och smutsigt arbete. Salpetersjudarna kallades lite föraktfullt ”pissegubbar” när de reste runt mellan gårdarna och grävde upp den urinindränkta jorden under ladugårdarnas golv. Troligen blev han torpare när han skaffade familj.

Maja och Jonas fick fyra söner - Johan, Carl, Per och Abraham. När yngste sonen föds 1787 är familjen torpare och bor i Krankebostugan men senast 1789 har de flyttat till Öna. I husförhörslängden noteras särskilt att de bor på ”Öna på Dockebo ägor i en stuga”. Någon motsvarande notering finns inte för de övriga familjerna som bor på Öna. Noteringen kan bero på att de inte hade någon egen mark att bruka på Öna. Några år senare dör Jonas av lunginflammation, bara 48 år gammal.

Husförhörslängden från 1790 i Nykils socken .Foto ArkivDigital.

Maja bor kvar på Öna som inhyses efter Jonas död och där stannar hon resten av sitt liv. Hon var fattig och vid sockenstämman år 1801 beslutar man att hon ska få två kappar (det motsvarar drygt 9 liter) råg ur fattigmagasinet. Det var nog inte hon som odlade på åkern intill stugan. Majlyckan hörde sannolikt till den grå gården på Öna som hennes bror brukade. I februari 1824 dör Maja Månsdotter av feber, 76 år gammal.

Kan det vara Majas stuga vi ser spår efter i kanten av åkerlyckan ute i skogen vid Öna? Det är nog en fråga som vi aldrig kommer att få något säkert svar på. Kanske skulle vi kunna komma lite närmare ett svar om vi undersöker husgrunden och om vi i så fall kan hitta några fynd som passar in i den tiden då Maja bodde på Öna, d v s 1789-1824. I nuläget är dock inga sådana undersökningar planerade men kanske de blir av nån gång i framtiden.

Väl mött på Öna
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog