tisdag 18 juli 2017

Hittar du till Storgatan?

Nu menar jag förstås inte den nya, moderna Storgatan i Linköping, som bara har drygt 350 år på nacken. Nej jag tänker på den ”riktiga” Storgatan. Gatan som fanns redan på 1100-talet och som det fortfarande finns kvar en liten snutt av, gömd inne i kvarteret Abboten. 

Det står en bil på den gamla Storgatan. Här ses gatan 
från öster och på gatans högra sida syns domkyrkans 
församlingshem. Delar av byggnaden fanns redan på 
1200-talet och här låg domskolan.
På 1600-talet motsvarade inte Linköpings trånga och vindlande gator vad man önskade visa upp i en residensstad. Staden skulle moderniseras och på modet var rutnätsplanen med långa raka gator och kvadratiska kvarter. På den tiden var Storgatan en viktig gata i staden och en ny sträckning behövdes. Den gamla gatan gick från landshövdingens dåvarande residens på yttre borggården uppe vid slottet, ner för backen och mynnade ut på stadens torg.

År 1651 fattades beslut om en ny stadsplan. Alla stadens borgare kanske inte var så nöjda med beslutet. De hade inte fått delta i det och det var många som drabbades; både av arbetet och av att de fick sina tomter uppstyckade. Arbetet gick långsamt framåt, trots att landshövdingen manade på och hotade med böter. Den nya Storgatan stod inte klar förrän på 1660-talet och delar av de planerade stadsplaneändringarna genomfördes inte alls. Den nya gatan drogs fram genom tomterna söder om den gamla. Den strök förbi längs torgets södra sida och vidare förbi S:t Lars kyrkogård för att leda fram till Nya Stångebro.

1651
Stadskartan från år 1651 över Linköping visar den gamla Storgatans sträckning
mellan torget och slottet (Lantmäteristyrelsen Akt D64-1:3

På den äldsta stadskartan från år 1651 kan man se hur sträckningen av Storgatan fram till den nya bron över Stångån finns på plats. Bron stod klar redan 1646 och gatusträckningen på kartan kallades då Landzgatan. Mellan slottet och torget har Storgatan vid denna tid fortfarande kvar sin gamla sträckning. På kartan kan man också se att nya kvarter med tomter lagts ut närmast Stångån. När staden karteras på nytt, på den detaljerade kartan från 1696, finns hela den nya Storgatan med. Men inne i kvarteren mellan slottet och torget finns fortfarande den gamla gatan kvar.

På stadskartan över Linköping från 1696, som även visar de olika tomterna, 
syns både den gamla och nya Storgatan (Linköpings stiftsbiblioteks samlingar).

Den västra schaktväggen i vår provgrop. Här syns de olika 
gatunivåerna som mörka och ljusa ränder.
Förra hösten gjorde vi en liten arkeologisk förundersökning i kv Abboten. Vi grävde tre provgropar på innergården där restaurangen Johannes kök har sin uteservering sommartid. En av groparna placerades på platsen för den gamla Storgatan. Där fanns lager som växlade mellan sand och sandiga kulturlager ner till ett djup av nära 2 m under nuvarande markyta. De ljusa sandlagren är spår efter att man ersatt en gammal gata med en ny. Gatan har byggts på eller lagats sex eller sju gånger där vi grävde vårt schakt

En bit av ett djurben som hittades i ett lager som motsvarar den tredje gatan från botten har 14C-daterats till intervallet 1030-1190 e Kr. En rimlig datering är troligen mot slutet av tidsintervallet. Direkt under det daterade lagret fanns en tunn trähorisont som kan vara rester efter en träbroläggning i den medeltida Storgatan.

Kanske var det så här det såg längs den medeltida Storgatan. Ett myller 
av folk och en blandning av stenhus och timmerhus, bodar och bostäder. 
Teckning Mats Gilstring, Östergötlands museum.
Delar av den gamla Storgatan har undersökts tidigare. År 1970 schaktades stora delar av kv Apoteket (som ligger mellan kv Abboten och Stora torget) ut och då hittades bl a flera nivåer av gatans fortsättning ner mot torget, liksom en äldre något förskjuten föregångare. Där fanns även rester av bebyggelse. De undersökta lämningarna kunde delas upp i fem faser, från tidig medeltid till mitten av 1600-talet.

Ann-Charlott Feldt
Antikvarie/arkeolog

Vill ni veta mer om vad vi hittade vid den arkeologiska förundersökningen så finner ni rapporten här.

fredag 7 juli 2017

En vattenläcka gav en ny pusselbit på Linköpings slott

Natten efter vernissageminglet på Linköpings slott väcktes museichefen på Slotts- och domkyrkomuseet av telefonen – Sprinklerlarmet har löst ut. Brandkåren är här. Det rinner vatten i museets bottenvåning. Kom hit!

Mitror i Slotts- och domkyrkomuseets sommarutställning.
Man fick stopp på vattnet, som kom från en sprinklerledning som brustit och dagen efter gjordes en genomgång av förödelsen. Det var golven på museets bottenvåning som blivit dränkta. Det hade forsat ut stora mängder vatten som runnit förbi receptionen och vidare ner i de gamla golvlagren i tornrummet. Golvbjälkarna från 1400-talet låg och badade i vätan och hur det stod till längre ner i golvlagren kunde vi bara gissa. Nu krävdes både snabba och välgenomtänkta insatser.

Slotts- och domkyrkomuseet fick stänga tillfälligt, innan man ens hann börja visa årets utställning om biskopsskrudar. Förvaltare, slottsarkitekt, antikvarie, och diverse experter kallades akut till möte. Statens Fastighetsverk, som förvaltar slottet, gjorde allt som stod i deras makt för att lösa det hela så snabbt det bara gick. Men ändå har det tagit tid – en dryg månad har museet tvingats hålla stängt. Men på måndag öppnar det igen!

Ett hål för sprinklern borras genom grunden från toaletten i receptionen. 
Det har varit många olika specialister inblandade och det är semestertider. Det var också en mängd rent praktiska problem som måste lösas. Hur skulle man t ex kunna torka ut fukten utan att medeltida trävirke torkade för snabbt och föll sönder? Hur skulle man hitta läckan? Var löpte de gamla sprinklerledningarna? Skulle man behöva riva upp golvet i receptionen? Många frågor bollades.

Man valde att dra in två nya sprinklerledningar från ledningsstammen ute på borggården för att inte riskera att den gamla ledningen skulle gå sönder på något nytt ställe där den låg under golvet. Det behövdes tillstånd från antikvariska myndigheter för schaktning på borggården, borrning genom grundmurar och nya ledningsdragningar. Det behövdes grävmaskin, arkeolog, håltagningsfirma, rörläggare, arkitekter, sprinklerexperter, konservatorer, snickare och målare och säkert några till som jag redan glömt. Och så förstås någon som höll ihop det hela. Nu är schakten grävda, ledningarna dragna och inkopplade, vattnet påslaget igen och kvar är lite jobb för snickare och målare.

Slottet är byggt i många etapper från den allra äldsta delen som uppfördes vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden bodde biskopen i Linköping här. Vid reformationen fick han flytta på sig och 1527 tog kungen, Gustav Vasa, över biskopens borg. Det var då det blev ett slott. De murar som vi nu borrade hål i var från två olika tider.

Ett tvärsnitt genom borggårdens kulturlager. Till vänster i bild syns hur den nedgrävda 
grundläggningen sticker ut utanför murlivet.
Mot slutet av 1200-talet lät biskopen uppföra ett torn i det nya, moderna byggnadsmaterialet – tegel. Tornet var fem våningar högt med drygt 1,5 m tjocka väggar i bottenvåningen. I botten fanns två stora portar, en mot borggården och en mot domkyrkan. Från bottenvåningen kunde biskopen ta en spiraltrappa som var inbyggd i tornets sydöstra hörn ända upp till skyttevåningen, med dess kreneleringar, högst upp. Nu grävde vi ett schakt på borggården fram till tornets södra vägg och borrade ett hål genom grundläggningen för att dra in den nya sprinklerledningen.

Grundläggningen av biskopens fina tegeltorn från slutet av 1200-talet.
Det här gav oss möjligheten att se hur man grundlagt tornet när det byggdes. Först grävde man ett schakt ner genom de kulturlager som hunnit bildas på borggården under de nästan 150 år som gått sedan det första stenhuset uppfördes. Schaktet grävdes ner i det orörda gruset under kulturlagren. Det var ca 2,5 m brett och 1,2 m djupt. När det var grävt hela vägen där tornets väggar skulle muras upp fyllde man det med stenbumlingar och sand. Det blev en stadig sula att mura väggarna på. På den har sedan tornet, som utgör den östligaste delen av norra flygeln, vilat i drygt 700 år. På den tiden var borggården lägre och dagermuren (som alltså var avsedd att synas ovan mark) börjar redan 0,7 m under dagerns kullerstensbelagda borggård.

Mot det naturliga gruset under kulturlagren fanns spår efter brända stolpar. Det är de 
som ser ut som mörka fläckar på bilden.
När Johan III tagit över som kung efter brodern Erik XIV lät han bl a bygga samman biskopens tegeltorn med slottets huvudlänga. Egentligen behövde han bara bygga en vägg från grunden - den södra mot inre borggården. I öster och väster fanns redan färdiga byggnader och i norr kunde han bygga vidare på en 7 m hög och stabil ringmur, uppförd under senare delen av 1400-talet. Nu fick vi även se grundläggningen från kungens bygge från runt år1590. Även här har man grävt ett schakt som man fyllt med stenbumlingar. Grundläggningen ger ett ojämnare och slarvigare intryck än den medeltida, men det kan vara en synvilla orsakad att det otal sentida ledningsschakt som grävts intill och genom grunden.
Grundläggningen av kung Johans vägg från omkring 1590.

Konstnären Sten Kauppi har komponerat och utfört den 
gyllene biskopskåpan som kunde tas i bruk 2002. Den 
finns till beskådande i årets utställning på slottet.
Nu är det mesta av arbetet klart. Det är bara lite snickeri och målning kvar att göra. Museet kan äntligen öppna och visa årets utställning och allt annat spännande som finns att se innanför de gamla murarna. 

På måndag slår Slotts- och domkyrkomuseet upp portarna igen och inleder med en visning kl 11.00. Sedan är museet öppet varje dag 12.00-16.00 under sommarsäsongen, 10 juli -20 augusti. Dessutom har de visning varje dag kl. 11.00. 

Passa på att titta på slottet. Eller kanske gå en källarvandring en sommarkväll








Det är inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. En otäck vattenläcka och en ny pusselbit kan läggas till vår kunskap om Linköpings slott.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog