tisdag 1 oktober 2019

Benfynd i Källstad


I april 2018 gjorde museet en kort grävning i Källstad utanför Vadstena inför en utbyggnad av ett bostadshus. Man har tidigare känt till att det på platsen finns ett gravfält. Redan på 1960-talet påträffades skelett här när man grävde grunden till nuvarande byggnad. Vår undersökning började med att ungefär en meter tjocka rivningsmassor från ett tidigare hus grävdes bort. Redan här dök de första benbitarna upp. Det var tydligt att en av dem var ett skalltaksfragment av människa. Men eftersom de här bitarna hittades i omrörda jordlager var det svårt att veta exakt varifrån de kom. Men att de kom från gravar stod helt klart.


Skalltak, Fnr 1, fotograferat i fält.


Men så i botten av schaktet, på ungefär en meters djup så framkom en rund fläck, A1, ca 2 m i diameter, med stenar och lite grusigare och sotigare/mylligare jord än den omgivande, ljusare sanden. Snart upptäcktes benbitar även här, men de var inte obrända som benen som hittades i fyllnadsmassorna utan de här var brända. Det blev också tydligt att vi här var nere på en nivå som inte hade påverkats av några sentida hus, utan de här fynden låg där de en gång lagts ner.


Den runda fläcken A1 visade sig vara en brandgrav.


Benbitarna analyserades därefter av en osteolog (benexpert). Redan under utgrävningen misstänkte vi att även den runda fläcken med de brända benen kunde vara en grav, en s.k. brandgrav. Dessa misstankar besannades vid benanalysen. Förutom ben från människa fanns här även ben från hund, häst, nötkreatur samt får/get. I samband med genomgången av benen påträffades dessutom två fragment av benkammar (möjligen tillhörande en och samma kam). Dessa kan med stor sannolikhet bestämmas till en typ som var vanlig under 800-talet och början av 900-talet e.Kr., dvs. vikingatid. Denna datering stämmer bra överens med den C14-datering som gjordes på träkol från brandgraven, 770-970 e.Kr.


Två fragment av benkam.




Nu är rapporten från undersökningen klar och finns att läsa på museets hemsida.


Anders Olofsson
arkeolog





onsdag 29 maj 2019

Hos heliga Birgittas moster på Aspenäs


Långt ute på en skogrik udde, som sträcker sig från Sommens södra strand och norrut, finns lämningar efter en gammal gård. Byn Malexander med sin kyrka kan anas på andra sidan vattnet. Gården på udden ägdes på 1300-talet av en storman – drotsen, lagmannen och riksrådet Knut Jonsson av Aspenäsätten. Där tillbringade Birgitta Birgersdotter – som senare blir den heliga Birgitta – ett par år hos sin moster Katarina och hennes make. På gårdstunet finns en brunn som kallas Birgittas källa.
Stigen slingar sig fram till den gamla gårdsplatsen.

Birgitta Birgersdotter föddes i Uppland ca år 1303. När hon var 11 år avled hennes mor. Birgitta och systern Katarina fick då flytta till mostern Katarina Bengtsdotter på Aspenäs. Några av Birgittas uppenbarelser är knutna till tiden på Aspenäs. Ett par år senare, när Birgitta var 13 år, giftes hon bort med den några år äldre Ulf Gudmarson och flyttade som nygift till Ulvåsa.


Lämningarna efter den medeltida gården Aspenäs ligger på en avsats i en sydvästsluttning en liten bit från Sommens strand.  I det område där den medeltida gården låg finns idag elva synliga husgrunder, en källargrop och en stensatt brunn. Det är inte säkert att alla husen är samtida men det bör ha varit en välbärgad gård, Knut Jonssons sätesgård ute på Aspenäset. I utkanten av gårdsbebyggelsen finns lämningarna efter minst två smedjor. Runt gårdens bebyggelse finns stora områden med gammal åker- och ängsmark. Idag skuggas husgrunder, röjningsrösen och åkerhak av en lövskog med hasselsnår och stora ekar.
Fikapaus på Aspenäs

År 2003 firades Birgittajubileet med olika aktiviteter runt om i Sverige. Inför jubileet utfördes en arkeologisk undersökning på Aspenäs. Kunde det finnas spår från den tid då Birgitta levde där, det vill säga 1300-talets första hälft? Under ett par soliga och varma höstveckor undersöktes en av husgrunderna på den medeltida gården.
Stengrunden till den medeltida smedjan

Byggnaden, som låg i utkanten av gårdstunet och bestod av en ram av syllstenar, var 12x5 m stor. Den var placerad på en uppbyggd terrass i sluttningen. Den visade sig visade sig vara en smedja. I smedjans södra hörn, under en stor ek, fanns resterna av smedjans ässja med skärvig och skörbränd sten, slaggklumpar, bränd lera och kraftiga kollager. Byggnaden har varit uppdelad i två rum. I det ena har ässjan funnits medan det andra kan ha fungerat som ett förvaringsrum där smeden förvarat färdigsmidda föremål, sådant som skulle lagas och kanske en del redskap.
Ryktskrapa

Flest föremål hittades i förvaringsrummet. Där fanns sådant som man kan förvänta sig i en smedja såsom enklare järnföremål; hästskosömmar, broddar, tenar, spikar, nitar och märlor. Dessutom fanns där knivblad, en skära, några beslag och ett spänne. Det mesta är föremål som kan ha tillverkats i smedjan på Aspenäs. Det fanns dessutom några föremål som stod ut från mängden. Till dessa hör en mungiga och en ryktskrapa. Ett riktigt udda fynd i smedjan var en glättsten av glas. Glättstenar var forna tiders strykjärn som användes för att platta till och glätta linnetyger.
Mungiga

Smedjan kunde dateras med hjälp av de föremål vi hittade till 1200-1300-talen. Sannolikt fanns smedjan på platsen när Birgitta vistades där. Senare flyttas smidesverksamheten till ett läge lite längre bort från de övriga gårdshusen. Än idag kan vi vandra runt på det gårdstun där flickan Birgitta lekte med sin syster, sprang ärenden åt sin moster och kanske träffade sin blivande make för första gången. Kanske var det någon av systrarna, Birgitta eller Katarina, som tappade bort glättstenen i smedjan.

Glättsten av glas


Vi kanske ses på Knut Jonssons sätesgård i sommar

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 3 maj 2019

Bodde Maja Månsdotter vid Majlyckan på Öna?

Lördagen den 4 maj 2019 är det åter dags för museets evenemang Öna i körsbärsblom. Då har vi en massa olika aktiviteter ute på Öna i Nykil och vi kommer också att på allvar lansera våra digitala vandringar på Öna – där du kan få en guidning på plats i din mobiltelefon. En som inte fick någon plats i våra vandringar var Maja Månsdotter så henne tänkte jag berätta om här och någon kanske passar på att leta sig bort till Majlyckan.

Ekonomiska kartan från 1948 med platsen för husgrunden markerad.

Kulturreservatet Öna i Nykils socken ligger långt borta från den rika slättbygden med de bördiga jordarna. Här är jorden mager och stenig. Här fanns det inga stora åkrar. Än idag kan vi se spåren efter önabornas slit på de små och utspridda åkerlapparna. Flera gamla namn på åkerlyckorna finns bevarade. Här kan vi gå en tur förbi åkerlyckor som Kalvkätten, Ljunglyckan och Brödkakan. 

På väg tillbaka till Öna efter ett besök vid Majlyckan.

Om man följer stigen söderut från gårdsbebyggelsen, uppför backen, förbi gamla åkrar, genom hagmarken och ut på utmarken, då kommer man efter drygt 300 meter fram till en gammal åkerlycka som kallas Majlyckan. I kanten mellan åkern och skogen, med ryggen mot en bergknalle, finns en husgrund. Den syns som en rektangulär upphöjning intill åkern. Mot norrväggen, intill berget, finns en stenhög – resterna efter en spismur. Här finns också en liten jordkällare där taket för länge sedan rasat in.


Husgrunden och spismursröset syns bredvid bergknallen.

Vem har bott i stugan, eldat i spisen och förvarat mat i jordkällaren? Fanns det kanske en Maja som bodde vid Majlyckan?

Kanske kallas platsen så efter Maja Månsdotter. Hon var dotter till Måns Bengtsson och Ingrid Persdotter som bodde i den grå gården på Öna under senare delen av 1700-talet. Maja föddes 1748 och växte upp i ett hem som slets itu av föräldrarnas ständiga och våldsamma gräl. Måns hotade och misshandlade både fru och barn. Det gick så långt att såväl kyrkoherden, som häradsrätten och domkapitlet försökte lugna ner situationen.

När Maja var 20 år gammal gifte hon sig med den jämnårige Jonas Carlsson från Brånhult. Han var salpetersjudare, ett slitsamt och smutsigt arbete. Salpetersjudarna kallades lite föraktfullt ”pissegubbar” när de reste runt mellan gårdarna och grävde upp den urinindränkta jorden under ladugårdarnas golv. Troligen blev han torpare när han skaffade familj.

Maja och Jonas fick fyra söner - Johan, Carl, Per och Abraham. När yngste sonen föds 1787 är familjen torpare och bor i Krankebostugan men senast 1789 har de flyttat till Öna. I husförhörslängden noteras särskilt att de bor på ”Öna på Dockebo ägor i en stuga”. Någon motsvarande notering finns inte för de övriga familjerna som bor på Öna. Noteringen kan bero på att de inte hade någon egen mark att bruka på Öna. Några år senare dör Jonas av lunginflammation, bara 48 år gammal.

Husförhörslängden från 1790 i Nykils socken .Foto ArkivDigital.

Maja bor kvar på Öna som inhyses efter Jonas död och där stannar hon resten av sitt liv. Hon var fattig och vid sockenstämman år 1801 beslutar man att hon ska få två kappar (det motsvarar drygt 9 liter) råg ur fattigmagasinet. Det var nog inte hon som odlade på åkern intill stugan. Majlyckan hörde sannolikt till den grå gården på Öna som hennes bror brukade. I februari 1824 dör Maja Månsdotter av feber, 76 år gammal.

Kan det vara Majas stuga vi ser spår efter i kanten av åkerlyckan ute i skogen vid Öna? Det är nog en fråga som vi aldrig kommer att få något säkert svar på. Kanske skulle vi kunna komma lite närmare ett svar om vi undersöker husgrunden och om vi i så fall kan hitta några fynd som passar in i den tiden då Maja bodde på Öna, d v s 1789-1824. I nuläget är dock inga sådana undersökningar planerade men kanske de blir av nån gång i framtiden.

Väl mött på Öna
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 22 mars 2019

Vad gömmer sig under Löfstad slotts borggård?

Nu stökas det för fullt på Löfstad slotts borggård. Det är dags för slottet att få en fungerande dränering så att det inte rinner in vatten i källaren. Museets arkeologer är på plats. Redan i höstas grävdes för dränering inne på borggården men då var det ett ganska grunt schakt längs muren åt öster. Nu är det dags för dränering av själva slottet – och det är en betydligt besvärligare historia.
Framför slottet, ca 1,5 m under mark, dök en källare upp.
Under slottet finns källare som går ända ner till berggrunden och berget är inte på något sätt jämnt och slätt, utan går upp och ner lite hur som helst. På berggrunden hamnar allt det regnvatten som sipprar ner genom borggårdens gruslager. Vattnet följer sedan berget och rinner på flera ställen genom slottets murar och in i källarna. Det ska vi nu sätta stopp för.
Vi startade vårens arbete förra veckan med att gräva oss ner längs fasaden till höger om slottets entré. Ganska snart stötte vi på en utfyllnad med stora stenar under ett tjockt lager lera. Leran var lagd där för att hindra gårdens grus från att försvinna ner mellan stenarna. När vi började gräva bort stenarna dök det plötsligt upp murar! Vi hade hittat en källare som vi inte kände till sedan tidigare.
Källaren ligger direkt mot slottets grundmurar men utanför slottsfasaden. Det finns en liten, delvis igenmurad dörröppning som lett in till de andra källarna som ligger under själva slottet. Vår ”nya” källare är tre meter bred och minst sju meter lång. Den har haft ett tunnvälvt tak men valvet har knäckts vid något tillfälle och källaren har fyllts upp med grus och stora stenar. Det finns bara rester kvar av valvet längs med källarens långsidor.
Källaren har byggts mot slottets grundmur och en dörröppning med
tegelomfattning leder in i slottets källare.
Vi hittade ingen tydlig golvnivå i vår ”nya” källare. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur ojämna de jordgolv som finns i källarna under slottet ser ut. Där finns det inte heller några prydliga stenlagda, eller ens plana, golvytor och dessutom sticker berggrunden upp här och där genom jordgolven

Dörröppningen, som här ses från källaren under slottet, var igenmurad
i sin nedre del medan den övre bara var fylld med sten.
Nu fortsätter arbetet med att dokumentera källaren. Igår genomfördes en 3D-fotografering. Nästa vecka ska vi titta närmare på hur den är byggd mot slottets källarmurar. Är den byggd samtidigt som slottet eller är det något som byggts till i efterhand? Vi kommer också att samla in murbruksprover som kanske kan sätta in den i slottets byggnadskronologi. Vår arbetshypotes just nu är att den tillhör en mycket tidig tillbyggnad som sker redan innan slottet är färdigbyggt, vid mitten av 1600-talet.

Vår "nya" källare har 3D-fotograferats och till höger i bild ses väggen
ut mot borggården och en del av valvet.
Är ni nyfikna på källaren som vi hittat? Då har ni en chans att få en skymt av den i helgen då Löfstad slott och handelsträdgård har Våröppning. Så snart vi är klara med dokumentationen och dräneringen är på plats under nästa vecka, täcker vi över den igen och återställer borggården. Så passa på att göra en utflykt till Löfstad i helgen.

Vi kanske ses på Löfstad i helgen
Ann-Charlott Feldt 
arkeolog