Var begraver man en död häxa?

Påsken är avklarad för i år och för många av oss har det varit några lediga dagar. Några av er har säkert stött på söta småhäxor med rödmålade kinder, kvast och huckle. Om det varit för 400 år sedan hade ingen velat klä ut sig till häxa. Att det fanns häxor var då en realitet i folks medvetande och att bli anklagad för att vara häxa kunde betyda plågsam tortyr och en dödsdom.

Utsnitt ur storskifteskartan från 1797 som visar Trollkärringegjölen
mellan sjöarna Bleklången och Skiren.

Kanske frågan i rubriken låter konstig men den var fullständigt rimlig för kyrkoherde Benedictus i Skedevi i norra Östergötland år 1617. Det är i samband med trolldomsprocessen i Finspång samma år som han skickar frågan till domkapitlet i Linköping.

Tidigare under året har nio kvinnor fängslats för trolldom i norra Östergötland. Av dessa dömdes och avrättades åtta stycken. Den nionde, Lusse i Mullsäter, avled innan domen. Hon hade hela tiden nekat till anklagelserna. Av kyrkoherdens fråga till domkapitlet framgår att hon på sin dödsbädd erkänt flera andra synder och fått förlåtelse för dem. Nu hade prästen ett dilemma – skulle han låta henne bli begravd på kyrkogården eller inte?

Protokollet från 1617 i Linköpings domkapitels arkiv som berättar om kyrkoherde
Benedictus bekymmer över var Lusse i Mullsäter ska begravas.
(Domkapitlet i Linköping, akt AIa:1 (1600-1632) sid 72. NAD: SE/VALA/00506)

I domkapitlets handlingar från 1617 finns ärendet beskrivet liksom deras ställningstagande. De menar att eftersom hon erkänt andra synder och fått förlåtelse för dessa men aldrig erkänt någon trolldom och inte heller dömts för detta så kunde hon begravas på kyrkogården. Man poängterar dock att det skulle ske avsides i utkanten då hon trots allt varit beryktad.

I det kommande numret av Arkeologi i Östergötland, som vi arbetar med just nu och som kommer ut i mitten av juni, kan ni läsa mer om bakgrunden till trolldomsprocessen i Finspång och om de andra kvinnorna. Under hösten 2025 kommer utställningen HÄXOR till Östergötlands museum. I den skildras verkliga händelser och kvinnliga livsöden under 1600-talet.

Storskifteskarta från 1797 över Blixtorp i Risinge socken (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D84-4:1)

Vill du besöka Trollkärringeskogen, som är ett naturreservat, kan du följa med på en av Finspångs kommuns guidningar där eller kanske själv leta upp Trollkärringegölen som du hittar i Fornsök som en Plats med tradition (L2011:9102).

Låt oss hoppas att vi aldrig mer behöver uppleva några häxprocesser.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog och en av redaktörerna för Arkeologi i Östergötland.

Ett särskilt tack till Torbjörn Wahlström för hjälp med transkriberingen av texten från domkapitlets arkiv.

Här följer transkriberingen och en kort sammanfattning på modern svenska:

År 1617

Den 26 Juni kom ett bud från kyrkoherden Benedictus i Skedevi hit till Domkapitlet, med ett skriftligt vittnesbörd om en av kvinnorna i hans socken, Lusse i Mullsäter, som har varit beryktad som en trollkona och en annan trollkvinna, Elin i Näs, har angett henne. Men nämnda Lusse dör innan saken är utredd och kyrkoherde Bebnedictus begärde därför att få veta hur han skulle göra med hennes lik.

Han vittnar med sin skrivelse att hon i dödsstunden gjort en härlig och god bekännelse av andra synder och fått förlåtelse för dem. Men någon trolldomssynd har hon inte bekänt utan sagt att hon var alldeles fri från sådan, varefter hon genom döden skildes från världen. Därför har vi inte kunnat döma henne utan tillåter att hon begravs på kyrkogården. Dock ska hon begravas avsides i utkanten av kyrkogården då hon varit uppenbart beryktad.