En eremit vid gatans slut?

En liten del av det arkeologiska arbetet utförs i våra arkiv. På Östergötlands museum finns ett omfattande topografiskt arkiv, ett rapportarkiv och många enskilda arkiv. Där finns många godbitar och det är lätt förvilla sig in bland alla gamla bilder och berättelser. Just det hände för en tid sedan då jag skev en rapport på en undersökning i Hunnebergsgatan. I en arkivkapsel snubblade jag över ett gammalt foto från slutet av 1800-talet.

Den enda informationen om fotot fanns på baksidan där jag kunde läsa: Eremitbostad utanför Hunnebergstullen i Linköping i slutet av 1890-talet. Vad var detta? Där slog nyfikenheten till för fullt. När jag letade vidare hittade jag artikel i museets (eller egentligen Östergötlands fornminnes och museiförenings) årsbok från 1933-1934 skriven av konstnären Waldemar Bernhard. Där fick jag min första kontakt med gubben Alrik med träbenet.

Waldemar berättar om Hunnebergsgatan vid slutet av 1800-talet – en fattig gata där alla kände varandra. Han målar med ord en beskrivning av små stugor, blomsterrabatter, soptunnor och skjul, rödmålade staket och böljande sädesfält där stadens gårdar tog slut. Han berättar också om olika människor längs gatan och en av dessa var gubben Alrik. Han var klädd i gamla kläder, hade ett träben och långt grått hår som hängde ner på ryggen. Alrik var i sjuttioårsåldern, försörjde sig som skomakare och var alltid glad och skojfrisk.

Men vad har gubben Alrik med eremiten att göra? När jag läser vidare i Waldemars beskrivning av honom inser jag att det är Alriks hus som syns på fotot. Han hade blivit intagen på fattighuset men där ville han inte bli kvar. Istället gick gubben runt och samlade gammalt tegel, takplåt och annat byggmaterial. Han hittade t o m en gammal kamin och från ett bygge i staden fick han murbruk så han kunde bygga sitt eget hem just där Hunnebergsgatan tog slut.

Waldemar beskriver hur det såg ut. Inne i huset var golvytan bara 2 x 2 meter men det fanns plats för en säng, ett bord där Alrik hade verktygen och i ett hörn stod kaminen. Det var rent och prydligt både ute och inne. Runt huset hade Alrik planterat solrosor och ringblommor. Waldemar berättar att han som barn tyckte om att besöka den gamle skomakaren som han menar nog var Hunnebergsgatans lyckligaste människa.

Jag snokade runt lite till för att se om jag kunde hitta något mer om Alrik och hans hus. Bland Kungliga bibliotekets digitaliserade dagstidningar hittade jag en artikel i Östgötaposten från 10 september 1897. Där får vi veta lite mer om Alrik men artikeln saknar det lite romantiska skimmer som Waldemars barndomsminnen hade. Här får vi lite mer av en krass verklighet. Huset kallas koja och skribenten tycker inte att det ser ut som en mänsklig bostad. Vi får veta att Alrik tidigare varit murare och att en del av byggnaden utgörs av ett gammalt kasserat bodstånd. Alriks hus hade först stått i lä bakom en loge men blivit fristående när logen revs. Någon kamin, som Waldemar nämner, verkar inte skribenten ha sett till. Hela artikeln kan läsas i bilderna på bilderna sist i inlägget.

Enligt fotot i vårt arkiv tycks gubben Alrik ha haft sällskap av en stor gårdshund. Den ligger utanför dörren på fotot men varken Waldemars barndomsminnen av Alrik eller Östgötapostens skribent nämner någon hund.

Vill man läsa mer om Hunnebergsgatan och de som bott där så finns boken Hunnebergsgatan. Småfolk och herrskap i samma gård av Anna Lundqvist från 2012. Dessutom har jag tidigare berättat om Kampen och pestkyrkogården här på vår blogg.

Ann-Charlott Feldt, arkeolog