I samband
med Länsstyrelsens tillsyn på Strand den 8 december gjorde jag följande
iakttagelser:
Jag vet
inte om det finns något mer sönderfotograferat ställe än Strand. Nya böcker om
detta stilbildande hem kommer i en jämn ström. Det är nästan alltid sommar och
härligt grönt. Därför var det skönt att besöka Strand en gråmulen blåsig decemberdag
med några minuters solglimt. Upplevelsen var ändå stark. Varje gång på Strand slås
jag av beundran för tanten, 1910 var en kvinna i på 61 tant, för att hon byggde
sitt hem på en så vacker men svårtillgänglig plats.
Man har
två val som besökare. Att ta den långa serpentingången ner eller den hala
trätrappan med handledare. Här krävs bra
knän. Väl framme går vågorna höga och man kan inte beträda den öppna men hala
paviljongen. Men utsikten är bara fantastisk.
Väl inne blir stela fingrar smidiga och kameran blixtrar.” Denna dag ett liv” och andra deviser på väggarna är ständigt lika aktuella.
Det är skönt och vardagligt att se Strand i dvala. Blomsterbordet gapar tomt, mattan skyddas av en väv, tavlorna är bortplockade och sittbänkarna är inplockade och trängs i hallen.
Lite funderingar och diskussioner uppstår om golvet på övervåningen. Kan Ellen verkligen ha lagt in ett lackat smalt grangolv a la 40-tal? Knappast. Jugendtapeterna på baksidan av garderobsdörrar väcker ett stort intresse, i blekt gult slingrar rankor och ramar in solflickan och karyatider.
Vinden rymmer som så ofta spännande fynd. Förutom rejäla bolstrar och täcken från Ellens tid, finns flera rullar strukturtapet i ljust grönt. Var kan dessa suttit? Bitar av korkmattor med ett regelbundet mönster i gråblått kan ha legat i köket. Ytterligare en bit korkmatta, stänkmönstrad blir synlig.
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie
Åh jag hade gärna följt med!
SvaraRaderaAnna W
Jag med!
SvaraRadera