Vinterbesök på Strand

I samband med Länsstyrelsens tillsyn på Strand den 8 december gjorde jag följande iakttagelser:

Jag vet inte om det finns något mer sönderfotograferat ställe än Strand. Nya böcker om detta stilbildande hem kommer i en jämn ström. Det är nästan alltid sommar och härligt grönt. Därför var det skönt att besöka Strand en gråmulen blåsig decemberdag med några minuters solglimt. Upplevelsen var ändå stark. Varje gång på Strand slås jag av beundran för tanten, 1910 var en kvinna i på 61 tant, för att hon byggde sitt hem på en så vacker men svårtillgänglig plats.

Man har två val som besökare. Att ta den långa serpentingången ner eller den hala trätrappan med handledare.  Här krävs bra knän. Väl framme går vågorna höga och man kan inte beträda den öppna men hala paviljongen. Men utsikten är bara fantastisk. 

Väl inne blir stela fingrar smidiga och kameran blixtrar.” Denna dag ett liv” och andra deviser på väggarna är ständigt lika aktuella.

Det är skönt och vardagligt att se Strand i dvala. Blomsterbordet gapar tomt, mattan skyddas av en väv, tavlorna är bortplockade och sittbänkarna är inplockade och trängs i hallen.

Lite funderingar och diskussioner uppstår om golvet på övervåningen. Kan Ellen verkligen ha lagt in ett lackat smalt grangolv a la 40-tal? Knappast.  Jugendtapeterna på baksidan av garderobsdörrar väcker ett stort intresse, i blekt gult slingrar rankor och ramar in solflickan och karyatider.





Vinden rymmer som så ofta spännande fynd. Förutom rejäla bolstrar och täcken från Ellens tid, finns flera rullar strukturtapet i ljust grönt. Var kan dessa suttit? Bitar av korkmattor med ett regelbundet mönster i gråblått kan ha legat i köket.  Ytterligare en bit korkmatta, stänkmönstrad blir synlig.  

Även en städhistorisk tyst föregångare till dammsugaren står troget kvar. Säkert var den populär. Det är de små detaljerna, omsorgen om det lilla som gör Strand till en upplevelse som symboler över handdukskrokarna och strömbrytaren i porslin.

Marie Hagsten

Byggnadsantikvarie