fredag 19 februari 2016

En liten bit knypplad spets i silke och guld

För snart 18 år sedan grävdes det ner ledningar av diverse slag i kvarteret Absalon i Linköping. Det var fjärrvärme-, el- och sprinklerledningar samt en del annat som t ex en transformatorstation och en nödutgång till Nationernas hus på Ågatan. Under medeltiden fanns det flera gårdar med bostads- och uthus på den plats som idag bl a är en bil- och cykelparkering i hörnet Ågatan-Gråbrödragatan, intill domkyrkoparken. Strax norr därom finns dessutom det medeltida stenhuset på Rhyzeliusgården, som vi berättat om förut här på bloggen.

Schaktet i kv Absalon sträckte sig från Ågatan in i kvarteret.

De lämningar som undersöktes våren 1998 kunde dateras från 1000-talet och framåt. Bland annat hittade vi rester efter två byggnader som brann ner strax efter år 1300. Mellan byggnaderna fanns gårdsytor belagda med kalkstensflis. I kulturlagren fann vi många intressanta föremål. Där fanns tidigmedeltida keramik, slagg från metallhantering under 1100-talet och avfall från ett kammakeri som låg på platsen under 1200-talet.

I en stor avfallsgrop, daterad till 1400-talet, gjordes ett speciellt fynd. Det var inte särskilt vackert och när det först dök upp trodde vi nästan att det var något modernt skräp som ramlat ner från schaktkanten, men det var ju omöjligt då vi faktiskt sett det grävas fram ur avfallsgropens lager. Det såg mest ut som en liten bit trasig och jordig spetskant från ett par damtrosor. Fyndet fick raskt arbetsnamnet ”fnurket” och det hamnade i en fyndpåse medan vi grävde vidare.


Spetsfragmentet efter konservering. 

När vi efter utgrävningen tittade närmare på det lilla fnurket insåg vi raskt att det här var något intressant. Det såg ut som knypplad spets. Därmed fick fnurket åka till textilkonservatorn på Historiska museet i Stockholm. Efter en tid kom ett fax från konservatorn. Fnurket visade sig vara dels en bit spets, dels ett litet tygstycke. Spetsfragmentet utgjordes av en knypplad flätspets med picot (d v s en uddkant). Tråden bestod av guldlindad silkestråd (lantråd). Tygstycket var sannolikt ett tunt och fint silkestyg.

Konsten att knyppla växte fram i Italien under renässansen på 1400-talet och tekniken spreds vidare ut i Europa genom handelskontakter och mönsterböcker. Spetsarna blev mycket eftertraktade. Man brukar anföra den knypplade spets som fanns på fru Margareta Trolles liksvepning, som den äldsta knypplade spetsen i nuvarande Sverige. Hon avled år 1522 och var hustru till riksrådet Jens Holgersen Ulfstand, byggherren till Glimmingehus i Skåne.

Kan det vara en knyppelpinne?
Vanligen anses att det är först på 1600-talet som man börjar knyppla spetsar i Sverige. Det äldsta belägget för knyppling i Vadstena är en knyppelpinne från 1600-talet som hittats på Vadstena slott. Men det finns kanske ett äldre belägg på knyppling - en träpinne, som kan vara en knyppelpinne, hittades vid en utgrävning i kvarteret Brevduvan i Linköping 1989. Den hörde till lämningarna efter en stadsgård som kunde dateras till senare delen av 1400-talet och en bit in i 1500-tal. Fyndplatsen ligger bara ca 200 m öster om platsen där vi hittade spetsfragmentet.

Vårt lilla fnurk från kvarteret Absalon kan vara det hittills äldsta fyndet av knypplad spets i landet. Vi vet dock inte var spetsen tillverkats, vad den suttit på och vem som använde den. Ordet fnurk i det här sammanhanget är förresten den dåvarande projektledarens (d v s undertecknads) högst personliga uppfinning, som beskrivning av något jordigt och trassligt. Skulle någon vara intresserad av att se såväl spetsfragmentet som den misstänkta knyppelpinnen så finns de utställda i den fasta utställningen en trappa upp på Linköpings slotts- ochdomkyrkomuseum.

Ann-Charlott Feldt
arkeolog

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar