onsdag 29 juli 2015

Årets utgrävningar på Landsjö borgholme i Kimstad

Denna sommar liksom förra året flyttade jag och mitt arbetslag till Landsjö säteri efter två veckors grävning i Stensöborg ute på Vikbolandet. Landsjö ligger i Kimstad socken och var sätesgård på 1200-talet åt Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson och därmed svärdotter till Folke jarl. Våra myntfynd från i fjol visar att borgen på Landsjö holme byggdes under hennes livstid. Fru Kristinas sondotterson på 1300-talet hette också Holmger och är den förste kände ägaren till Stensö. De båda borgarna förenas alltså av släktband och familjetraditioner vad gäller namngivning av pojkar, samt av att båda ovanligt nog har ringmurar.

Den som gräver på Landsjö borgholme blir snart bra på att ro.

Både i fjol och i år var en huvudfrågeställning vid båda borgruinerna hur det egentligen var med dessa ringmurar. Ingen av dem är komplett idag. För Stensös del kom vi fram till att muren gått runt hela borgen men delvis blivit nogsamt nedriven, gissningsvis av en mindre road kung. För Landsjös del visar det sig nu att muren aldrig gått runt hela anläggningen, och att den delvis varit ytterst klen även i den del som syns idag. Fem schakt har vi grävt för att få tag i den saknade östra delen av ringmuren, och allt vi fann var en väst-östlig mur som begränsar borgholmens höga plana norra del.

Landsjö borgholme med schakten A-E år 2014 och F-I år 2015.
Landsjöborgen består i själva verket av två L-formade murar, en som avgränsar holmens krön i norr och en som avgränsar dess södra sluttning. Min gissning är att krönborgen i norr kom först och södra förborgen byggdes senare. Utan att ha tittat på murmötet i krönborgens sydvästra murhörn kan vi inte vara säkra i frågan. Men anläggningen ger starkt intryck av imponerande kuliss, avsedd att betraktas från Landsjöns närbelägna västra strand. Därifrån såg man 60 meter obruten mur. Om man rodde runt holmen såg man inga murar alls från öster. Den södra förborgen verkar man ha kunnat promenera in i från det hållet. Men krönborgen har höga stup i norr och öster och gick faktiskt att försvara om det behövdes.

Utöver murfrågorna tittade vi i år på två byggnader och en misstänkt sådan. Nordvästra tornet (F) visade sig ha brunnit, med eldspräckta murytor, massor av skärvsten i suterrängvåningens rasmassor och därunder ett kraftigt sotlager. Norra, västra och södra muren är bastanta, med en murfot på hela 1,6 m i norr. Vi fann inga inre konstruktioner men massor av djurben plus en del hushållsföremål av järn och keramik (glaserat rödgods).

Sporre från schakt I.
Söder om tornet finns grunden till en annan byggnad (I) som haft minst två våningar. Suterrängvåningen som delvis står kvar och som vi grävde ut var även här full med rasmassor, men utan spår av eld. Västra muren, som bildar en del av ringmuren, var här ytterst spinkig, dåligt grundlagd och delvis helt utrasad. Men den såg nog bra ut från sjöstranden. Fynden är fina: en sporre och ett prydnadsbeslag i form av en ros talar om höviska seder, en stor dörrnyckel och ett gångjärn talar om värdesaker som man var rädd om, och en ensam polerad kalkstensplatta avslöjar hur golvet såg ut i våningen ovanpå suterrängen. Därtill enklare järnföremål, mera rödgodskeramik och mängder av djurben.

Längs borgens södra mursträcka går en torrgrav tvärs över holmen, med en strandskoning av stenblock i sin östra ände. Förra året upptäckte jag ett utskott ur södra muren som fick mig att undra om en vindbrygga gått över torrgraven till gruskullen söder därom. Det stack upp en del byggsten i ytan, så vi tog nu upp schakt H för att söka efter ett porttorn här. Tji fick vi. Kullen verkar vara en stor dumphög efter grävningen av torrgraven. Vi hittade en del medeltida keramik och återanvänd murbruksfläckad byggsten, men inga konstruktioner som verkar samtida med borgen. Dock gjorde vi några roliga och oväntade fynd här: flera bitar slagen kvarts och en fin tandstämpelornerad krukskärva. Kollegor med specialistkunskaper har förklarat för mig att den hör till början av senneolitikum omkring år 2300 f.Kr., då en folkminoritet höll fast vid den gamla stridsyxekulturen ännu några generationer efter att det jordbrukande Sverige och Danmark annars övergått till periodens nya karakteristiska grav- och föremålsformer. Kvartsen och krukskärvan har hamnat i den södra kullen när man grävde torrgraven. Man kan bara spekulera i vad Fru Kristinas trälar skulle ha sagt om någon talat om för dem att de arbetade på en 3600 år gammal boplats.

Årderbillen i strandkanten – tappad eller
avsiktligt nedlagd? Alltid samma fråga.
Hur fraktade man byggsten, tegel och kalk till borgbygget? Kunde inte sporrens ägare rida hela vägen fram till porten? Det måste åtminstone tidvis ha funnit en bro över till borgholmen. För att söka efter den grävde vi ett 50-metersschakt med maskin längs den forna sjöstranden. Under en meter gungig vasstorv hittade vid en hel del pålar och stolpar som man spetsat i ändarna och slagit ner i blåleran. Flera lyckades vi inte dra upp. Den tjockaste mätte bara 14 cm, vilket är lite i underkant för en stadig bro. Men vi hoppas på medeltida kol-14 och kanske ett par dendrodateringar. Schaktet gav också en perfekt bevarad årderbill, skoningen till ett enkelt jordbruksredskap som nog kan ge en typologisk datering utifrån sin fason.


Jag nämnde återanvänt byggmaterial i södra kullen. I botten på schakt H hittade vi två stolphål, varav ett mycket prydligt fodrat med sten från ruinen. Det här är förmodligen spår av vår 1700-talstorpares förehavanden. Vi vet tack vare en karta att han bodde på holmen år 1730, då hans sjöbod låg vid borgholmens sydvästra strand. Kanske är stolphålen från en gistgård, en rad med hängare för fisknät. Men han har lämnat fler fingervisningar efter sig: en skärva fönsterglas, en mässingsknapp och skärvor av en butelj har tittat fram ur våra schakt. Och längst ut vid borgholmens norra brant identifierade vi i år själva torpgrunden, en plan rektangel med flera syllstenar synliga ovan torven och ett stort spisröse som idag bildar holmens högsta punkt. Det är ett extremt kaxigt bebyggelseläge, rakt ut i siktlinjen från säteriet på sjöstranden. Några vidare odlingar ryms inte på holmen, så torparfamiljen levde nog på fiske och dagsverken. Man kan undra vad de hade för idéer om borgruinen de bodde i. Även i Stensöborgen stod det hus långt efter att adeln flyttat därifrån.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämtas här.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

2 kommentarer:

  1. Antar att ni arkeologer vet att Stensö ärvdes ner till Per Brahe som sålde den?

    SDHK-nr: 30821

    Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven
    1480 december 13
    Nyköping


    Väpnaren Per Brahe i Tärnö säljer till Arvid Trolle i Bergkvara, hövitsman på Nyköping, och hans hustru Beata, herr Ivar Axelssons dotter, sin rätta arvegård i Stensö, (Östra) Husby socken, Östkinds härad.

    Eftermedeltida avskrifter: B 14 (J 5) s. 57, RA 0202

    SvaraRadera
  2. Tack för tipset! När det är från 1480 rör det sig uppenbarligen varken om de välkända Per Brahe d.ä. eller d.y., utan om en "Per Brahe Den Ännu Äldre".

    SvaraRadera