Det spelar
ingen roll hur många gånger man har besökt en kyrka – det finns ständigt nya
saker att upptäcka, t ex i Vallerstad kyrka utanför Skänninge. Helt plötsligt
fastnar blicken vid två söta ”gubbar” på ett epitafium. De båda pryder
epitafiet över Kristina Hansdotter och hennes båda makar Johannes Wallerius och
Johannes Laurenius. Johannes Wallerius var präst i Vallerstad och när han
avlidit gifte Kristina Hansdotter om sig med efterträdaren Johannes Laurenius.
Att änkan gifte om sig med makens efterträdare i ämbetet var inget ovanligt.
Ett epitafium
är en minnestavla över en avliden person. Till skillnad från begravningsvapnen,
som också kan ses i många kyrkor, bars inte epitafiet med i begravningståget.
De kan dock vara minst lika påkostade och utförda med stor hantverksskicklighet.
Epitafier finns i metall, olika stenarter och i trä. På Kristina Hansdotters epitafium
står årtalet 1661. I mitten finns en målad framställning av Yttersta domen och
epitafiet kröns av en Kristusgestalt med världsaltet i form av ett klot i
handen. Nederst finns en målad framställning av Kristina Hansdotter och hennes
båda makar och en inskription på latin. Den vita bottenfärgen är en limfärg och
i övrigt är epitafiet målat med oljefärg i rött, brunt och grönt. Det finns
också en del inslag av silver och slagmetall.
Vi vet vilka
personer epitafiet ska hjälpa oss att minnas, men inte vem som är hantverkaren/ konstnären
bakom verket. Det är inte ovanligt när det gäller kyrkliga inventarier, att sockenstämmoprotokoll
och räkenskaper talar om vem som har bekostat ett föremål, men det är betydligt
svårare att hitta uppgifter om t ex bildhuggare. Ett telefonsamtal till Sune
Ljungstedt, en äldre herre med stora kunskaper, ger en idé om att det kan vara
Michael Hacke som ligger bakom epitafiet. Michael Hacke var född i Stockholm,
men bodde under slutet av sitt liv, ca 1658-73, i Skänninge, där han hade en
verkstad. I Skänninge bodde också hans syster Maria, som var gift med kronans
befallningsman Magnus Jönsson.
Mest känd är Hacke för sina dopfuntar av
kalksten. De finns i flera kyrkor i västra Östergötland. Bildhuggaren Johan
Andersson Silfverling i Vadstena gjorde dopfuntar av samma modell. Han är något
yngre än Michael Hacke och var säkerligen inspirerad av honom. Hacke gjorde
även spisomfattningar, gravhällar m m av sten. I Vårfrukyrkan i Skänninge finns
det rikt dekorerade gravhällar från hans verkstad. I samma kyrka finns också
epitafier i trä som Michael Hacke, eller någon annan i hans verkstad, har gjort.
Sune Ljungstedt ser vissa likheter mellan dessa epitafier och epitafiet i
Vallerstad kyrka. Det är ju inte heller orimligt att en bildhuggare från
Skänninge anlitades för ett arbete i Vallerstad.
Det finns
ytterligare två epitafier i Vallerstad kyrka. Det ena hänger i kyrkorummet och
det andra, som egentligen är värt ett eget blogginlägg, finns på sakristians
övervåning.
Kyrkorummet i Vallerstad kyrka sett från koret i öster. |
När vi tittar
på epitafiet idag hänger det mot en vitmålad vägg i ett stort och ljust
kyrkorum. Det nytillverkade epitafiet hängde dock i en medeltida kyrka, ett
mindre kyrkorum med medeltida rötter och något omgjort för att anpassas till en
ny kyrkoordning och 1600-talets stilpåverkan. Undrar om dåtidens kyrkobesökare
visste om de båda ”gubbarna” på epitafiet symboliserade något speciellt. Är det
någon idag som har en idé?
Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie
Lästips:
Ljungstedt, Sune. Dopfuntar och andra verk av Michael Hacke. Ingår i Kyrka i
bruk. Meddelanden från Östergötlands länsmuseum. 1996.
En glad och en ledsen?
SvaraRadera