I förra veckan undersökte vi en mycket
spännande grav, på en minst lika spännande plats, nämligen i Aska!
Aska ligger i Hagebyhöga socken, ungefär
en halvmil öster om Vadstena. Under perioden 600-1050 e Kr, som även kallas för
vendel- och vikingatid, var Aska ett maktcentrum. Sedan flera år
tillbaka pågår ett forskningsprojekt kring platsen och dess betydelse. Inom
projektet, som drivs av arkeolog Martin Rundkvist, har bland annat en
hallbyggnad lokaliserats och undersökts. Du kan läsa med om projektet i vårt
senaste nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland eller på Martins blogg.
Kring Aska har det legat flera gravfält.
Några gravar finns kvar med de flesta har förstörts av odling. Därför har
forskarlaget även letat efter metallföremål i åkrarna. Föremål som
ursprungligen legat i de nu förstörda gravarna och som riskerar att förstöras
när de ”far runt” i matjorden. Det var i samband med en sån metalldetektering
som vårt räddningsuppdrag startade.
Det började med att Patrik Svantesson fick
en kraftig signal i sin metalldetektor. När föremålet kom fram kunde han se
(och höra) att det fanns fler föremål längre ner marken. Dessutom syntes delar
av ett skelett – här låg en bevarad grav!
Eftersom Länsstyrelsen bedömde att graven
riskerade att förstöras ytterligare av plöjning gav de oss på museet i uppdrag
att undersöka och ta bort graven. Självklart ett mycket roligt och hedrande
uppdrag!
Grävningen ägde rum i början av oktober
och graven vi fick fram visade sig överträffa våra förväntningar. Den innehöll
ett relativt välbevarat skelett. Intill individens ena höft låg två
spännbucklor. Det är mycket ovanligt med skelettgravar på gravfält från
vikingatiden. Under perioden var begravningsseden att man kremerade den döde.
Bild till höger: Arkeolog Roger Lundgren söker av området kring graven med metalldetektor. För att få använda metalldetektor krävs tillstånd enligt Kulturmiljölagen.
Arkeolog Emma Karlsson frilägger
skelettet. Graven låg mycket grunt men ursprungligen var det antagligen en gravhög ovanpå. När skelettet dokumenterats plockas det
försiktigt upp. Nu ska skelettdelarna analyseras av en osteolog
(benexpert).
Spännbucklor är ett slags broscher som ofta hittas i
rikare kvinnogravar från vikingatiden.
Vikingatidens slut markeras av det stora
religionsskiftet – kristnandet. De gamla gravfälten överges och nya
gravplatser anläggs kring de första kyrkorna. Den nya religionens seder innebar
också att man inte gravläggs med några föremål. Det är därför den här graven är extra spännande –
varför har man gravlagt personen enligt kristen sed, på ett ”hedniskt”
gravfält, med föremål? Graven är ett bra exempel på den
mix-religion som antagligen förekom i gränsen mellan den gamla och nya
religionen. Man tog lite från en religion och lite från en annan.
Kroppen har lagts med huvudet i väster och fötterna i
öster, enligt kristen begravningssed. I horisonten syns Fivelstad kyrka, som är en av tre medeltida kyrkor som finns inom ett par kilometers radie
från Aska.
Det här ämnet är så omfattande så det kräver ett, eller flera, blogginlägg i framtiden. Härnäst ska Aska-skelettet analyseras och
spännbucklorna konserveras och därefter kommer vi publicera en rapport.
Emma Karlsson, antikvarie
Vad spännande! Lite udda placering av spännbucklorna vid höften... Kan de ha hållit ihop en svepning? Sedan undrar jag vad ni stöder er på att det är en kristen/halvkristen grav? Alltså mer än att det är en skelettgrav i öst-västlig riktning?
SvaraRaderaJa det är verkligen en annorlunda placering. Utifrån hur de var låg intill skelettet finns det inget som tydligt tyder på att de hör till svepningen. Har vi tur kan konservringen kasta mer ljus på det (t ex om det finns textil eller textilavtryck bevarat). Graven tolkas vara anlagt enligt kristen begravningssed pga 1, det är en obränd kropp 2, kroppen av placerad i exakt väst-östlig riktning med huvudet i väster, på rygg. 3, spännbucklor som ger oss en vikingatida datering. Kristendomen gör entré i Norden under denna tid. Kort och gott, tidigare religion har inte alls de här begravningssederna. Mvh Emma, arkeolog
RaderaHej Emma!
SvaraRaderaNja, skelettgravskicket praktiseras i Götalandskapen parallellt med brandgravskicket under hela brons- och järnåldern (kanske med undantag för övergången ybå/förromersk jäå). Och angående riktningen är det ju så att om man placerar en skelettgrav slumpmässigt i landskapet kommer den i 25 % av fallen hamna i någon av de fyra huvudriktningarna Ö-V, V-Ö, N-S, S-N. Vi kan ju inte veta egentligen vad den döde i själ och hjärta kände men någon etablerad kristen församling har hen sannolikt inte hört till. På en kristen begravningsplats fick man absolut inte praktisera förkristet bruk, det var mycket viktigt. För konvertiter, då som nu, var det extra viktigt att markera tillhörighet mot sin omgivning. Och givetvis även det motsatta – var man (aktivt) inte kristen ville man absolut inte sammankopplas med dem. Leta gärna rätt på min avhandling ss 325-329, där skriver jag mer om detta.
/Claes Theliander
Hej Claes!
RaderaTack för dina kommentarer. Jag/vi är väl medvetna om ovanstående tolkningsproblematik. Vad gäller de 25% får jag däremot opponera mig. En grav kan vara orienterad i betydligt fler riktningar än fyra.
Bloggen är ett forum för oss att enkelt, kortfattat och populärvetenskapligt presentera våra grävningar och resultat. Därför blir det förenklingar när det gäller komplexa frågeställningar och tolkningar. Vi kommer problematisera detta i annat forum och/eller precis som jag avslutar mitt inlägg med, i kommande blogginlägg.
Självklart har vi din avhandling och jag har läst den. :)
Mvh Emma
Även en grav i ostnordostlig-västsydvästlig riktning räknas som en öst-västlig begravning. Du vet, de hade ju inga kompasser under äldre tider så man orienterade sig väldigt ungefärligt utifrån exempelvis landmärken, stående byggnader (exvis en kyrka), aktuell årstid eller tidigare begravningar. Ganska rimligt om man tänker efter.
Radera/Claes