Gravstenar, gås och grindöppning på Vånga gamla kyrkogård

Vånga gamla kyrkogård

Vånga socken ligger i den östgötska bergslagen, i den västligaste delen av Norrköpings kommun. Här har det funnits en kyrka sedan medeltiden. Troligen byggdes en stenkyrka helgad åt Sankt Olof här på 1200-talet. Kyrkan byggdes ut under medeltidens lopp och försågs med ett större kor och en sakristia. Den fick också med valv som dekorerades med måleri. Kanske var det biskopen Henrik Tidemansson som såg till att rusta upp kyrkan. Han anses härstamma från Vånga socken och var biskop i Linköping mellan åren 1465 och 1500. 

År 1821 bildades en byggnadsfond för uppförandet av en ny, rymligare kyrka. Ritningar till den nya kyrkan upprättades på 1850-talet av arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander. Det blev en katedralliknande kyrka i engelsk gotik, en stil som då var modern. Byggnadsarbetet pågick under åren 1864-66 och därefter lämnades den gamla kyrkan att förfalla. Sockenborna tilläts att hämta byggnadsmaterial så länge som murarna behölls. På 1920-talet sattes sakristian i stånd som gravkapell. 

Ett utrasat parti av kyrkogårdsmuren

Den nya kyrkan står med sin omgivande kyrkogård på en höjd söder om landsvägen. På landsvägens norra sida finns den gamla muromgärdade kyrkogården med den kvarvarande sakristian. Under hösten har Norrköpings pastorat låtit reparera kyrkogårdsmuren utmed landsvägen och ett parti av muren åt öster. Träd och buskar som slagit rot i muren har tagits bort, jord inne i murens övre del har grävts ur och utrasade partier har återuppbyggts. Arbetet, som utförts av Gullbergs sten- och fasadvård, har kontrollerats genom s k antikvarisk medverkan från museet. Då har vi också kunnat dokumentera några intressanta detaljer.

På stenarna ut mot landsvägen finns spår som visar att muren på den sidan var fogad med kalkbruk och putsad. Små fläckar av puts sitter fortfarande kvar här och där på murens stenar. På några av dem kan man ana en lite gulaktig, färg. Det enda på muren som har puts idag är den vitputsade stigluckan med sitt spåntak och sin järngrind.

På tal om järngrinden. Här har en kreativ smed varit i arbete. Mitt på grinden sitter en blomma med böjda kronblad. Grindens handtag har formats som en flygande gås. Själva handtaget du trycker ner när du öppnar grinden är en gåsvinge och näbben ser till att grinden hålls stängd.

Ursprungligen ska kyrkogårdsmuren ha haft tre öppningar åt söder. Idag finns endast öppningen med den fina stigluckan kvar åt det hållet. Det finns också en grindöppning i den östra muren. En av de igensatta öppningarna syns tydligt än idag öster om stigluckan. Vi kan också ana oss till placeringen av den västra öppningen.

Igensatt öppning i muren

På det sydvästra hörnet av muren upptäckte vi bitar av trasiga gravstenar. Några hade använts som byggnadsmaterial i muren men de flesta bitarna låg uppe på muren. Det visade sig vara bitar från flera gravstenar och de kan troligen dateras till 1600-talet. De flesta bitarna har text är på latin men det förekommer även en text på svenska. Endast enstaka ord har kunnat uttydas och bland dem finns inga person- eller gårdsnamn men väl ett årtal – 1627. Förutom text finns även dekor såsom rosor och en kantlist i form av en upphöjd stiliserad växtranka.

Texter och dekorer på gravstensbitarna ifyllda med skolkrita

Nu är arbetena klara i Vånga och det är bara en sista besiktning kvar. Bitarna av de gamla gravhällarna ligger åter uppe på muren i det sydvästra hörnet, spåren efter den gamla öppningen går att se i muren och gåsen väntar på att någon ska ta tag i vingen och öppna grinden. 

Ann-Charlott Feldt, arkeolog