Under förra
året handlade inläggen här på bloggen, med få undantag, om Linköping och
historisk tid. Nu är det dags att bryta den trenden – åtminstone för en liten
stund. Den här gången flyttar vi oss tillbaka ca 2500 år i tiden och till Valdemarsviks
kommun. Och på köpet får vi oss lite sol.
År 1987
trillade ett underligt bronsföremål fram ur ett gruslass vid ett vägbygge. Det
var när vägen norr om Hornsberg i Valdemarsviks kommun skulle breddas och gruset
som användes som vägfyllnad kom från Kurums grustag i Tryserums socken.
Föremålet var en solskiva från senare delen av bronsåldern.
Solskivan från Kurum. Foto Lasse Norr, Östergötlands museum. |
Soldyrkan
spelade sannolikt en stor roll under bronsåldern och spåren kan ses över hela
Europa. På de svenska hällristningarna finns olika sorters rundlar som troligen
föreställer solar och en del är mycket lika de solskivor som påträffats. På en
hällristning i Hjulatorp i Bergs socken i Småland finns t o m en rundel som är
försedd med stång och kläppar och på ristningar i Brastads socken i Bohuslän
finns flera solskivor avbildade, bl a en som är placerad på ett stativ. Även på
hällarna i Himmelstalund utanför Norrköping finns solskivor avbildade.
För några år
sedan genomfördes inventeringar efter hällristningar vid Casimirsborg i Gamleby
socken. Där hittades en ristning föreställande en solvagn. Den består av en
solskiva placerad på ett stativ som står på en vagn. Det är första gången den
typen av ristning hittats på ostkusten. Fyndplatsen för ristningen ligger bara
25 km söder om Kurum. Läs mer om de nyfunna ristningarna i Fornvännen.
Solskivan
från Kurum har tre kläppar som rasslar när man rör på den. Skivan kan dateras till perioden 600-400 f Kr, d v s mot slutet av
bronsåldern, på gränsen mot järnåldern. I Sverige har man hittills hittat fyra
solskivor. Ingen av dem kan kopplas till några gravar. De övriga är depåfynd, d
v s de har hittats tillsammans med flera andra föremål. Kanske har de offrats.
Solskivan från Eskelhem. Foto SHM. |
Den första solskivan
hittades tillsammans med flera andra föremål år 1886 vid
Eskelhems prästgård på Gotland. Uppgifterna om det fyndet är nästan lika knapphändiga
som de som finns om solskivan från Kurum. Föremålen ska ha hittats av arbetaren
Mårten Johansson vid grävning av Prästgårdens åker "liggande löst i mullen, utan att någon stensättning eller annan
anordning utmärkande grafläggning förmärktes". Hela fyndet löstes in
av staten för 75 kr och hamnade därefter på Historiska museet.
Förutom
solskivan innehåller fyndet från Eskelhem hästutrustning med bl a delar av
betsel till två hästar, olika beslag och rasselbleck. Där finns även en
bältedosa och några andra föremål. Rasselbleck, som består av tunna bitar av
bronsplåt som hänger löst rasslande, är vanliga under yngre bronsålder.
Bältedosan, ett stort dosformat metallföremål som bars fastsatt på
kvinnodräktens bälte, antyder att fyndet ska kopplas till en kvinna eller kanske
en gudinna.
Då Oscar Montelius publicerade fyndet år 1887 ansåg han att det rörde sig om föremål från en helig vagn, en kultvagn med en "solskiva" som dragits av två hästar. Vagnsdetaljer saknas dock i fyndet. En annan tolkning som senare framförts är att det handlar om två ryttarbetsel och att beslagen suttit som utsmyckning på träns eller tyglar.
Ytterligare
två fynd av solskiveliknande föremål har gjorts vid Härnevi prästgård. År 1902
grävdes ett dike på Prästgårdens mark och då hittades lerkruka. I den fanns
vapen och prydnadsföremål i brons insydda i ett hölje av skinn. Fynden finns på
Historiska museet och platsen har fått fornlämningsnummer Härnevi 69:1.
Kanske satt solskivan på tistelstången på en vagn.Teckning Johan Levin, Östergötlands museum. |
Om solskivan
från Kurum suttit på en vagn eller burits på en stav låter jag vara osagt. Vagnen
på teckningen är en fri rekonstruktion efter en bronsåldersvagn som hittats i
Dejbjerg i Danmark. Solskivan tillhör Östergötlands museums samlingar. Den har
varit utställd i museets basutställning men har sedan några år fått flytta
tillbaka in i museets magasin. Kanske dyker den upp igen i någon framtida
utställning.
Ann-Charlott
Feldt
Arkeolog
Kommentarer
Skicka en kommentar