I våras berättade vi om de underliga skelettfynden under
golvet i Simonstorps kyrka. Det var när man skulle ta bort jordmassor
infekterade med hussvamp som man hittade gropar med människoben. Det är väl
inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv, kan man tycka. Dock finns det
uppgifter från år 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Dessutom
var det inte kompletta gravar utan vad som tycks vara utvalda ben - kranier med
och utan underkäke, lårben samt något enstaka överarmsben och bäckenben.
Nu har vi fått dateringar på tre av ”gravarna”. Vi har
dessutom nystat i så många olika trådar vi hittat, för att förstå vad som
egentligen hänt och varför skelettdelarna hamnat under golvet. Vi har ringt
runt till folk som kan den lokala historien. Vi har skickat ut frågor på olika
nätforum. Och givetvis har vi själva snokat runt i arkiv och kyrkböcker. Inget
av allt detta har gjort oss så mycket klokare även om vi fått in många förslag
och idéer.
Dateringen av
gravarna
Dateringarna från Ångströmlaboratoriet var både till
hjälp och skapade förvirring. De gav inte det där perfekta svaret men ändå en
hel del information. Benen kan inte vara äldre än mitten av 1600-talet, d v s
samtida med kyrkbygget eller yngre. Eftersom benen är så pass unga går det inte
att få en tidsgräns framåt med hjälp av 14C-datering, utan vi får
nöja oss med ”efter 1650” som svar. Alla tre gravarna som daterades gav samma
resultat.
Dateringen innebär att vi nu vet att benen inte kommer
från några äldre familjegravar i Kvillinge som togs med till den nya
kyrkplatsen. Det var min egen favoritteori som föll med ett brak. Jag som
nästan kunde se framför mig hur några simonstorpsbor i skydd av mörkret smög
sig in i Kvillinge kyrka och hämtade ett lårben från farmor Kristina och ett
kranium från gammelmorfar Ragnar. Vi vet också att det inte är några
förhistoriska gravar som man stött på och av någon anledning återbegravt under
kyrkgolvet. Inte heller kan det vara fråga om medeltida reliker.
Vad vet vi?
Vad vi vet är att ett kungligt brev daterat år 1640 gav tillstånd
att uppföra ett kapell i Simonstorp. Kapellet, bestående enbart av ett långhus,
stod klart 1650. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på
norrsidan. Ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i
öster. År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till
långhusets södra sida. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under
1800-talet.
När det gäller den fasta inredningen så fick kapellet en
predikstol 1698. Mellan åren 1720 och 1729 blir det en ny bänkinredning och ca 120
år senare byggs orgelläktaren. År 1909 sker en omfattande omgestaltning av
kyrkans inredning - golven läggs om, bänkinredningen från 1700-talet byts ut
och predikstolen flyttas m m. De arbetena innebär bl a att bänkarnas
kvartersindelning omdisponerades.
Det finns m a o flera tillfällen man kan ha brutit upp
golven och då haft möjlighet att gräva ner skelettdelarna. Groparna med ben är
placerade under mittgången och en tidigare korsgång som gått in i den norra
korsarmen, samt närmast södra väggen. Därför är det inte helt säkert att man
lagt ner benen vid ett och samma tillfälle. Gångarna i kyrkan har ju varit
tillgängliga hela tiden, ända fram till renoveringen 1909, utan att man behövt
flytta bort bänkar och annan inredning. Det verkar dock mindre troligt att man
har brutit upp delar av golvet vid många olika tillfällen utan att någon skulle
känna till det.
Utifrån datering, placering och kyrkans byggnadshistoria kan vi på ganska säkra grunder anta att gravarna kommit på plats tidigast i samband med att norra korsarmen byggs 1697 och senast före (eller i samband med?) renoveringen 1909. Mer osäkert, men ändå ganska troligt, är att de nedgrävda benen redan var bortglömda då prästen i Simonstorp år 1830 skriver att det inte finns några gravar inne i kyrkan. Kan det ha skett i samband med att kyrkan får ny bänkinredning på 1720-talet? Då kanske man passade på att byta ut delar av golvet. Dessutom är det tillräckligt långt tillbaka i tiden för att de nedgrävda benen ska ha glömts bort när prästen skriver att det inte finns några gravar år 1830 och det ligger gott och väl inom ramen för C14-dateringarna.
Varför och vilka?
Då har vi de besvärliga frågorna: Varför grävdes benen ner där? och Vilka är det som delvis blivit begravda under kyrkgolvet? Vi vet
att det är både barn och vuxna. Det finns spår efter en kista och två mindre
trälådor med skelettdelar i. Resten av ”gravarna” består av grunda gropar med
ben. Om benen har legat i säckar eller någon annan form av enklare förpackning
vet vi inte. Vi har inte kunnat se spår av något sådant men det går inte att
utesluta.
En vanlig gissning är att benen skulle komma från
söndergrävda gravar på kyrkogården och att de större benen kanske samlats
samman och först placerats i benhus. Varifrån de senare flyttats in under
golvet. Vi känner inte till något benhus i Simonstorp men det behöver inte
betyda att det inte funnits ett sådant. Det är en möjlig förklaring.
Ett spännande förslag är att det skulle handla om trolldom.
Antalet skallar var tolv, som årets månader och som Israels stammar i den heliga
skrift. Kyrkan byggdes samtidigt med att man i Sverige förföljde häxor och
trolldomskunniga. De dödas ben ansågs ha särskilda magiska krafter. Kan det
vara skelettrester som hittats hemma hos en häxa och som till slut fått komma i
vigd jord? Det som talar mot förslaget är mängden ben. Troligen var en häxa nöjd med
en skalle och kanske några fingerben från någon avrättad brottsling.
Ett intressant förslag var att benen skulle tillhöra
personer som dött samtidigt i någon form av olycka. En sådan tolkning förklarar
dock inte varför det endast är vissa utvalda ben som ligger i groparna. En
möjlighet skulle förstås vara att det rör sig om förolyckade personer som först
begravts i ovigd jord på en helt annan plats. Senare – efter att köttet multnat
bort – har man grävt upp dem och fört med sig större ben till kyrkans vigda
jord. Den idén satte oss på spåren av en stor ”olycka” som drabbade landet i
början av 1700-talet.
Kan de vara från pesten
1710-1700?
Kan gravarna vara spår efter pesten? Först kontrollerade
vi i Simonstorps Död- och begravningsbok från den aktuella tiden. Och visst
hade även folk från Simonstorp strukit med i farsoten. I dödboken anges att de
döda begravdes på en annan plats än på kyrkogården. Den 23 oktober noterar
prästen följande: Den 23 oktober blefwe 4
lijk i Storkerstorp som blifwit af then gånbare fahrsoten döde och nedsatte
ther i backen. Sammanlagt finns det noteringar om tolv minst personer som
dött pesten i socknen.
Dödboken för åren 1662-1711 i Simonstorp Akt CI:1, s 114,
år 1711
|
Kan det vara så att man passade på att föra ben från
pestgravarna till kyrkan och begravde dem under kyrkgolvet i samband med att
den nya bänkinredningen sattes in på 1720-talet? Om begravningarna skett i en grusbacke kanske
de döda hunnit förmultna så pass att det var lätt att ta upp några större ben
och låta resten vara kvar. Dessutom kunde man hålla isär de olika personerna.
Något som det faktum att benen inte ligger i en enda stor bengrop utan är
nedgrävda i enskilda gropar tyder på.
Om det är pestoffer som vi hittat, var begravningarna under
kyrkgolvet något som man förmodligen inte talade om. Dessutom var det förbjudet
att begrava de som dött i pest på kyrkogården eller i kyrkan. Detta förbud ska också
ha gällt flyttning av de som begravts på pestbacken in till kyrkogården. Kanske
var begravningarna under kyrkgolvet utförda i hemlighet. Kanske har det skett
med prästens tillstånd men utan att några noteringar om det gjordes i
kyrkboken. När en präst hundra år senare hävdade att det inte fanns några gravar
i kyrkan var han nog i god tro och begravningarna var sannolikt helt bortglömda
– om de någonsin varit kända i en större krets.
Fortfarande
är vi intresserade av alla tips och idéer som kan lösa mysteriet med gravarna i
Simonstorp. Är det pestoffer? Eller kan det vara så enkelt att det är ben från
gravar som skadats på kyrkogården i samband med att sakristian år 1697
flyttades till långhusets södra sida? Vi hoppas fortfarande på att någon ska
råka snubbla över ett dokument i ett arkiv som ger oss berättelsen om vad som
egentligen skedde en gång för länge sedan i Simonstorp.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog
Läs mer om pesten i boken Pestbacken som gavs ut av Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i
Blekinge år 2007.
Man får ju hoppas ni hittar pestgravplatsen och kanske kan pussla ihop knotorna.
SvaraRaderaSkallben går ju att DNA-testa och då kan man hitta nu levande släktingar till de döda och sedan spåra upp dessa i kyrkböckerna. Det är många som har testat sig på FTDNA.com
SvaraRaderaHej. Visst skulle det vara spännande att DNA-testa benen men i nuläget är det inte något vi planerar. Det krävs en hel del pengar och en forskningsinsats för att spåra släktingar och sedan följa familjerna bakåt i tiden. Kanske är det något som framtida arkeologer eller hembygdsforskare kommer att ta tag i.
Radera