Ubba och Ragna reste en sten i Hycklinge

Hycklinge socken ligger i Kinda kommun i södra Östergötland, på gränsen till Småland. Både natur- och kulturgeografiskt hör trakten till det sydsvenska höglandet. Landskapet är kuperat och rikt på skogar och sjöar. Kyrkbyn ligger vid stranden av sjön Åsunden. Socknen omnämns första gången i en handling från 1315. Det har troligen funnits en kyrka på platsen redan vid 1100-talets slut.

Under några oktoberdagar 1992 grävdes ett drygt meterbrett schakt runt hela kyrkan med grävmaskin. Schaktningen inleddes på kyrkans södra sida och ganska snart kunde maskinen lyfta upp en stor rund sandstenshäll och strax därefter ett ovalt granitblock. Granitblocket visade sig vara ett mycket speciellt fynd.

Kyrkoherde Hans Merseburg hjälper till med tolkningen av den latinska texten

När jord och grus sköljts bort upptäcktes att stenen var försedd med ristningar på fram- och baksida, samt på en liten plan yta uppe på toppen. Förutom ristningarna sågs inga spår av bearbetning på stenen utan den tycktes vara naturligt formad. Den var skadad i sin övre del och längs ena sidan. Dess grovkornighet borde ha gjort att den var mindre lämpad för ristningar men trots det har man av någon anledning valt att använda den.

Samtliga tre sidor är försedda med kors. Kanske har det med det heliga tretalet och treenigheten att göra. Korsen är i samtliga fall utformade på samma sätt med ändstavar (d v s korsade armar) på både korsarmarna och på stammens överdel. Kors av likartad typ förekommer under ungmissionen (omkring 950-1020). Snarlika kors kan även återfinnas under högmissionen (omkring 1020-1060). På dessa är dock stam och tvärarm lika långa.

På stenens fram- och baksida finns text på latin, i huvudsak skriven med majuskelbokstäver. På den ena sidan är texten inramad av en enkel slinga med inrullade ändar. Texten är fullt läsbar och en tolkning har gjorts. På den ena sidan, inramad av slingan finns en bön som lyder ”PRETE PATER NOSTER PRO ANIM EIUS SITA” vilket i fri översättning kan tolkas som uppmaningen ”Bed Fader Vår för själen (på) denna plats”. På den andra sidan står ”UbbA  RAGNA ME FECIT” vilket kan översättas med ”Ubba (och) Ragna gjorde mig”. Varför stenen gjordes, över vem den rests och för vems själ man ska be Fader vår framgår inte.

Renritad version av den dokumentation som Sune Ljungstedt utförde på plats.

På båda textsidorna finns korsen instuckna på vad som kan tyckas ett lite slarvigt sätt. På bönesidan är korset placerat stående mitt i ordet ANIM. På den andra sidan är korset liggande och uppochnedvänt i förhållande till texten. På denna sida markerar korset inledningen eller alternativt avslutningen av textslingan.

Den ristade stenen, som är 1,5 m hög, har varit avsedd att stå upp för att kunna ses från båda sidor. Del av stenen som varit avsedd att vara nere i marken kan maximalt ha varit 0,45 m, om hela texten och den inramande slingan ska vara synliga ovan mark, så det är troligt att den varit kilad på något sätt för att inte falla.

Stenen har utifrån korsens och bokstävernas utformning bedömts som tidigmedeltida. Ingen liknande sten är känd i landet. Den närmaste parallellen till vår sten är en sten från Öreryds kyrka i Småland. Stenen i Öreryd är försedd både med runor och majuskelbokstäver. Runt dess kant löper en runinskrift med första delen av bönen Ave Maria på latin. Innanför denna inramning finns en text med latinska majuskler som tolkats ”Här vilar Magnus och Helena Läs Ave Maria”.

Djurklous avritning från år 1870 av stenen från Öreryd.

Det som bland annat skiljer båda stenarna åt är funktionen. Stenen från Öreryd är en liggande gravhäll med inskription på en sida medan stenen från Hycklinge uppenbart varit avsedd att ses stående. Dessutom saknar Hycklingestenen helt inslag av runor. De latinska bokstäverna är dock av samma typ. Det kan innebära att stenarna är någorlunda samtidiga.

Idag finns Ubba och Ragnas sten i Hycklinge kyrkas vapenhus. På plats kan besökare fundera över vilka Ubba och Ragna var och över vem de rest stenen. Det står också var och en fritt att be Fader vår även om vi inte vet för vilken själ som vi förväntas be för.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog