Ältstenar – medicinsk magi och fornfynd

Sedan sländtrissorna, som jag skrev om förra månaden, kom till museet har jag funderat lite på om jag inte hade sett en underlig notering på en sländtrissa i vår föremålsdatabas. Dags att leta reda på den. Och visst stämde det. Den var registrerad som ”Ältesten”. En enkel sökning på Google ger förslag på flera ältstenar och vid en sökning på Digitalt museum hittade jag 13 föremål som benämns ältsten. Flera av dessa har ursprungligen varit sländtrissor. Samtliga finns på Nordiska museet.

Ältsten i Östergötlands museums samlingar.

Ältstenen som jag letade fram i vårt magasin saknar känt ursprung. I vår katalog noteras att stenen är en gåva från en person som ”önskar vara okänd”. Det finns ingen uppgift om när den skänktes men givaren har i alla fall berättat att den använts som botemedel mot ältan och den som registrerade in föremålet har lagt till att ältan var detsamma som engelska sjukan.

Ältan kunde vara engelska sjukan (rakitis), men också någon annan sjukdom som drabbade barnen. Engelska sjukan orsakas av brist på D-vitamin vilket ger missformat skelett hos mindre barn. Bestående deformationer av bäckenet kunde hos vuxna kvinnor resultera i att de inte kunde föda barn utan dog i barnsäng. Det dröjde ända fram till omkring 1920 innan man fick klart för sig att sjukdomen berodde på D-vitaminbrist. D-vitamin får vi i oss genom solljus eller genom att äta fet fisk. Många av oss är kanske gamla nog att minnas torskleveroljan vi tvingades äta som barn.

Innan den riktiga orsaken till engelska sjukan upptäcktes försökte man förstå sjukdomen på olika sätt. Kanske modern hade sett ett lik, sett ned i en öppen grav eller suttit med benen i kors i kyrkan under sin graviditet. Horor, d v s kvinnor i bondesamhället som haft sex utan att vara gifta, var också farliga och ansågs kunna sätta ältan på barn.

Om teorierna om orsaken kan verka underliga för oss idag, så var botemedlen minst lika kuriösa. Förutom t ex träddragning och olika salvor innehållande sånt som tjära, oxgalla och dyvelsträck, fanns ältstenar. Hur de kunde användas beskrivs ofta av de samlat in föremålen till museerna. Ältstenen ska hänga i ett snöre runt barnets hals. Den ska ligga direkt mot barnets hud. Ofta finns tecken på att man skrapat i hålet för att få ett pulver som barnet fick äta som medicin.

Det var inte bara ältan som botades av ältstenarna. Om en av ältstenarna från Nordiska museet (NM 44608) noteras följande i museets katalog. Jag låter läsaren få njuta av hela beskrivningen i sin språkdräkt från det sena 1800-talet, endast med undantag för att jag skrivit ut några av de mest svårbegripliga förkortningarna.

"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v., hvadan i synnerhet alla fega och mörkrädda buro ältsten på sig i den mån huset hade tillgång på sådan. En resa kunde aldrig gå lyckligt utan ältsten. Nyfödda barn skulle skyddas bl.a. med ältsten, tills dess de blifvit döpta. Ältstenarnes kraft berodde i hög grad på deras ålder och stegrades i förhållande till deras tillfällen att få verka. De gingo i arf från led till led såsom ett slags husets (familjens) husgudar. Gick någon förlorad var det en sorg för hela huset, enär detta neml. bådade ngn olycka. och det var evinnerligen svårt att få andra igen, hälst som endast få 'kloka' (de allra 'klokaste') kunde gifva dem den tillbörliga underkraften och de nya ju nästan alltid hade svagare verkan'. Inkom genom studenten A. Engdahl. Ankom 19/6 1884." 

Sländtrissa/ältsten från Vallerstad i Nordiska museets

samlingar. Foto Mona-Lisa Djerf, Nordiska museet.

En av ältstenarna på Nordiska museet (NM119932) skänktes dit 1913 och kommer från Vallerstad i Östergötland. I ett brev berättar givaren: 

"Stenen (som troligen är någon täljsten) har jag fått för många år sedan av en gumma i Wallerstad församling i Östergötland, som man i dagligt tal kallar för 'Augusta på skogen'. Enligt hennes uppgift skulle man ha använt stenen så att man skrapade med en kniv av stenens ihålighet och gav in till barn för någon viss sjukdom." 

På Kriminalvårdsanstalten i Skänninge hittade vi bl a lämningar efter en boplats med speciella fynd vid en undersökning för drygt tio år sedan. Jag har berättat om undersökningen och de speciella boplatslämningarna förut här på bloggen. I en grop, som under en tid kanske fungerat som förvaringsgrop, hittades flera spännande föremål. Där fanns en kruka med ett korsformat märke i botten, en liten sked av järn med spiralvridet skaft som visade sig vara en spatel-skalpell, en vävtyngd och en sländtrissa. Ytterligare en del av en sländtrissa hittades intill gropen. Med tanke på skalpellen frågade vi oss om det var en läkekunnig som verkat på platsen. Att ett vanligt hushåll på 1100-talet skulle äga ett så specialiserat instrument som en spatel-skalpell verkar inte särskilt troligt. 

Sländtrissa från Kriminalvårdsanstalten i Skänninge.

När vi nu riktar blicken från spatel-skalpellen till ett par av de betydligt enklare föremålen från platsen – sländtrissorna – och ser på dessa i ljuset av den folkliga medicinen, kommer nya frågor. Kan det vara så att även dessa hörde till en läkares redskap? Här rör det sig dock om föremål som använts för medicinsk magi istället för det mer handgripliga kirurgiska hantverket. Vi får aldrig veta om sländtrissorna från anstalten var använda i botande syfte men det är en spännande och inte allt för orimlig tanke.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog