De skulle ha tryckt på ”Delete”

Vissa skrivfel är svårare att ändra än andra. Det kan illustreras med två exempel från gravvårdarnas värld; en gravsten från Vikingstad kyrkogård sydväst om Linköping och en från Östra Skrukeby söder om sjön Roxen.

Den nuvarande kyrkan i Vikingstad är från 1700-talet men hade en medeltida föregångare. Under århundradenas lopp har kyrkogården runt kyrkan ändrat karaktär. I dag har området söder om kyrkan raka rygghäckar mellan raderna av gravvårdar. Troligen fick kyrkogården det utseendet någon gång på 1950-talet. Förutom de låga och likartade gravvårdarna från andra delen av 1900-talet har några gravvårdar i kalksten från 1600-talet bevarats och det finns relativt många gravvårdar från 1800-talet. En av dem, i svart granit, minner om J M Nilsson från Åsarp, som avled 1887, hans hustru Matilda och två av deras barn. Matilda avled 1885 eller 1887 eller..? Här blev det onekligen fel. Ett idogt letande från museets bibliotekarie och spårhund Freddie visar att hon dog först 1917. Någon måste ha haft en dålig dag på sitt arbete, eller en stunds okoncentration.

Vem kan tro att det ska stå 1917?

Gravvårdar i svart granit blev allt vanligare på 1880-talet och helt dominerande mot slutet av seklet. På 1910- och 1920-talet diskuterade bl a arkitekter gravvårdarnas utseende och utformningen av kyrkogårdarna. Man vände sig mot de industriellt framställda gravvårdarna, t ex stora svartpolerade och smaklöst schablondekorerade stenmonument med förgyllda bokstäver. ”Vår” sten i Vikingstad kan sägas vara en enkel variant av dessa gravvårdar och fanns att beskåda i kataloger och priskuranter. De framställdes vid stenhuggerier som blivit alltmer industrialiserade. Kritikerna ville åter till de hantverksmässigt framställda, individuellt utformade gravvårdarna och förespråkade också träkors. På grund av skrivfelet kan man inte säga annat än att familjen Nilssons industriellt framställda gravvård är individuell.

Observera det sista n:et i Eva Månssons efternamn som gift.

Det andra exemplet på ”feltyrk” är kanske värre. Det finns på en gravvård av gjutjärn, som står vid norra muren runt kyrkogården i Östra Skrukeby. Även här har kyrkogården vuxit fram sedan medeltiden. Gravvården är formad som ett nygotiskt, spetsbågigt fönster. Den vackra gjutjärnsvården är rest över nämndemannen Isak Månsson från Teljestad, som avled 1877 och hans hustru Eva Månsson, född Arvidsson. Hon avled 1891 och här är det inte årtalet som har blivit fel, utan det sista n:et i hennes efternamn Månsson är felvänt. Inget annat n i texten är felvänt, så det bör inte vara en genomtänkt vändning av bokstaven. En av arkeologerna här på museet såg framför sig hur gjuterilärlingen ivrigt bad att få försöka hjälpa till med texten. I så fall lär det ha dröjt innan han fick förtroendet igen. I det här fallet skulle man verkligen ha behövt en ”deleteknapp”. 

Gjutjärnskors på kyrkogården i Gammalkil

 från omkring 1860.

 Den vanligaste gravvårdsformen i gjutjärn är ett kors – ett enkelt helt kors, eller ett dekorerat och genombrutet kors. Exempel på mycket exklusiva kors i gjutjärn finns på kyrkogården i Gammalkil, en grannförsamling till Vikingstad. På korsen i Gammalkil står gjuteriets namn längst ner på basen och de är gjutna vid Bolinder i Stockholm. Det är ovanligt att gjuteriets namn står på vården. Gravvårdar i gjutjärn förekommer i enstaka fall i Östergötland före mitten av 1800-talet och är som allra populärast under andra delen av 1800-talet. Ett tidigt exempel på gjutjärnsvård, troligen från 1830-talet, finns på kyrkogården i Västra Harg, Mjölby kommun. 

Gjutjärn förekommer även i staket runt gravar och på kyrkogården i Östra Skrukeby finns ett påkostat gravstaket i gjutjärn.

 

En del av ett påkostat gravstaket i gjutjärn skymtar vid 

gjutjärnsvården.

Undrar om beställarna av inskriptionerna i Vikingstad och Östra Skrukeby fick avdrag på priset

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie

Lästips:

Andréasson, Anne. Gravvårdar i Sten – ett mångskiftande kulturarv. Stad & Land nr 184. Movium. Årtal saknas.