För många år sedan kom ett telefonsamtal till oss arkeologer på museet. En äldre herre berättade att när han var barn hade det grävts ett skyttevärn i en kulle invid Norrbysjön. Platsen var Kungs Norrby, några kilometer väster om Borensberg. Där hade han och några andra barn snokat runt och hittat ett hål som ledde ner i tunnvälvda rum inne i kullen. När föräldrarna fick veta vad ungarna sysslade med såg de till att gropen fylldes igen och förmodligen fick barnen höra några allvarsord om farliga lekplatser. Han mindes fortfarande var gropen hade grävts. Kunde museet vara intresserade? Efter en kort tids tvekan, då några resoluta karlar passade på att gräva upp den gamla skyttegropen, så bestämde vi oss för att kontrollera vad de hade hittat.
Vår tvekan när vi såg de stora träden som växte uppe på den gamla ruinkullen förbyttes raskt till den arkeologiska nyfikenhet som ibland kan gränsa till ren idioti. Från en grop i marken på kullens topp kunde man skymta överdelen av en dörröppning. Några herrar ur Borensbergs hembygdsförening hade redan konstaterat att det gick bra att ta sig ner och upp med hjälp av ett rejält rep bundet kring ett stadigt träd. Ett djupt andetag och sedan hasade vi ner i kullens inre.
Inuti kullen fanns tre rum. Två rum kunde vi bara se delar av då taket i det större av dem delvis hade rasat in. Det tredje rummet var helt oskadat. Det var i det vi landade när vi hasade ner i ruinen. Rummet hade väggar av gråsten med valv av tegel och kraftiga gördelbågar som stöttade valvet. I väggarnas murverk fanns spår av brand. Murarna visade också att rummen byggts om vid ett eller flera tillfällen. I det stora rummet där taket rasat in fanns en öppning till en liten sidokammare. Under en period hade ingången till kammaren varit helt eller delvis igenmurad. Senare hade någon brutit upp muren igen. Vad hade förvarats i kammaren? Varför hade man murat igen öppningen och vem var det som lät bryta upp muren igen? Det är frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på men nog blir man nyfiken.
På 1400-talet ägdes Norrby av Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson, som tillhörde Vasaätten. Biskopens bror Erik gjorde gården till sin sätesgård. Den ärvdes sedan av hans dotter Ebba som var gift med riksmarsken Erik Abrahamsson Leijonhufvud. Deras dotter, Margareta Leijonhufvud, kom att bli kung Gustav Vasas andra hustru och på så sätt kom gården att byta namn till Kungs Norrby.
Mot slutet av 1540-talet inledde Gustav Vasas svärmor Ebba stenhusbygget på gården. Efter hennes död slutfördes bygget av Gustav Vasa. År 1554 skriver fogden till kungen att det var dags att lägga tak på det nya stenhuset. Huset stod bara i 14 år innan det plundrades och brändes av den danska hären. Det skedde under Daniel Rantzaus fälttåg till Östergötland 1567-1568, i samband med Nordiska sjuårskriget. Det var nog spåren efter den händelsen vi kunde se som brandskador i murverken. Danskarna fick ett rikt byte med bl a 12000 daler ur den svenska krigskassan, vapen, amunition, hemliga brev och andra värdesaker.
Stenhuset återuppbyggdes och 1578 stod det klart för andra gången. En fogde placerades på Kungs Norrby och så var förhållandena fram till 1637 då godset förlänades till riksrådet och fältmaskalken Johan Banér. I samband med reduktionen kom godset att dras in till kronan och 1691 blev Kungs Norrby boställe för överstelöjtnanten vid Östgöta kavalleri-regemente. Då hade stenhuset från 1500-talet börjat förfalla och 1693 beslöts att det skulle rivas. En del av byggnadsmaterialet kom att användas för att bygga nya hus på Kungs Norrby, medan annat gick till försäljning. Kvar blev en gräs- och trädbeväxt ruinkulle som fått fornlämningsnummer 9 i Brunneby socken. Idag är spåren efter hålet som leder ner i kullens inre igenlagt och överväxt. Men där nere, under gräs, jord och raseringsmassor, finns rummen kvar.
Passa på att göra en utflykt till Kungs Norrby ruinkulle i sommargrönskan.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog
 |
| Hålet ner till rummen i underjorden. |
Inuti kullen fanns tre rum. Två rum kunde vi bara se delar av då taket i det större av dem delvis hade rasat in. Det tredje rummet var helt oskadat. Det var i det vi landade när vi hasade ner i ruinen. Rummet hade väggar av gråsten med valv av tegel och kraftiga gördelbågar som stöttade valvet. I väggarnas murverk fanns spår av brand. Murarna visade också att rummen byggts om vid ett eller flera tillfällen. I det stora rummet där taket rasat in fanns en öppning till en liten sidokammare. Under en period hade ingången till kammaren varit helt eller delvis igenmurad. Senare hade någon brutit upp muren igen. Vad hade förvarats i kammaren? Varför hade man murat igen öppningen och vem var det som lät bryta upp muren igen? Det är frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på men nog blir man nyfiken.
 |
| Kraftiga gördelbågar förstärker tegelvalvet. |
På 1400-talet ägdes Norrby av Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson, som tillhörde Vasaätten. Biskopens bror Erik gjorde gården till sin sätesgård. Den ärvdes sedan av hans dotter Ebba som var gift med riksmarsken Erik Abrahamsson Leijonhufvud. Deras dotter, Margareta Leijonhufvud, kom att bli kung Gustav Vasas andra hustru och på så sätt kom gården att byta namn till Kungs Norrby.
 |
| Dokumentationsarbete med intresserad publik. |
Mot slutet av 1540-talet inledde Gustav Vasas svärmor Ebba stenhusbygget på gården. Efter hennes död slutfördes bygget av Gustav Vasa. År 1554 skriver fogden till kungen att det var dags att lägga tak på det nya stenhuset. Huset stod bara i 14 år innan det plundrades och brändes av den danska hären. Det skedde under Daniel Rantzaus fälttåg till Östergötland 1567-1568, i samband med Nordiska sjuårskriget. Det var nog spåren efter den händelsen vi kunde se som brandskador i murverken. Danskarna fick ett rikt byte med bl a 12000 daler ur den svenska krigskassan, vapen, amunition, hemliga brev och andra värdesaker.
 |
Kungs Norrby avbildat i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna från senare delen av
1600-talet. Det är tveksamt om stenhuset verkligen var så imponerande som det avbildas.
|
Stenhuset återuppbyggdes och 1578 stod det klart för andra gången. En fogde placerades på Kungs Norrby och så var förhållandena fram till 1637 då godset förlänades till riksrådet och fältmaskalken Johan Banér. I samband med reduktionen kom godset att dras in till kronan och 1691 blev Kungs Norrby boställe för överstelöjtnanten vid Östgöta kavalleri-regemente. Då hade stenhuset från 1500-talet börjat förfalla och 1693 beslöts att det skulle rivas. En del av byggnadsmaterialet kom att användas för att bygga nya hus på Kungs Norrby, medan annat gick till försäljning. Kvar blev en gräs- och trädbeväxt ruinkulle som fått fornlämningsnummer 9 i Brunneby socken. Idag är spåren efter hålet som leder ner i kullens inre igenlagt och överväxt. Men där nere, under gräs, jord och raseringsmassor, finns rummen kvar.
Passa på att göra en utflykt till Kungs Norrby ruinkulle i sommargrönskan.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog
Kommentarer
Skicka en kommentar