Året första fältdag inleddes idag i Repslagaregatan och Badhusgatan i Linköping. Grävningen görs med anledning av att Tekniska verken byter ut gamla fjärrvärmeledningar. Efter bara en kort stund hittades den första skärvan keramik, sen den andra och tredje… I slutet av arbetsdagen var det ett hundratal skärvor i fyndpåsarna. De flesta bitarna var från trefotsgrytor men det fanns också skärvor från fat och bitar av kakel till kakelugnar. Skärvorna är antagligen från 1600-talet. Flera av dem visar att kärlen varit felbrända och ett par bitar är endast skröjbrända, det vill säga de saknar glasyr. Det tyder på att keramiken är misslyckade – och kasserade – alster från ett krukmakeri. Spår efter en krukmakare som antagligen bott och varit verksam någonstans i närheten av fyndplatsen.
Genom skriftliga källor känner vi till att det har funnits krukmakare i Linköping sedan åtminstone början av 1600-talet. Livet som krukmakare var, liksom för många andra vid denna tid, kantat av svårigheter. Krukmakarna hade inte så hög status bland stadens borgare och de innehade sällan förtroendeuppdrag. De hörde istället till mellanskiktet på den sociala rangskalan. Många av dem var fattiga och de hade ofta stora ekonomiska bekymmer. Förutom dessa svårigheter innebar arbetet också stora risker för hälsan. Blyet i glasyrerna ledde ofta till att de blev blyförgiftade. Förgiftningen orsakade rörelsesvårigheter, kolik och magsmärtor och angrep dessutom centrala nervsystemet, vilket framkallade sinnesförändringar. Den hälsovådliga arbetsmiljön fick även till följd att krukmakare ofta dog ganska unga och att deras barn inte sällan fick förstånds- och rörelsenedsättningar.
Kanske har det legat ett krukmakeri där den nutida Repslagaregatan möter Ågatan, eller så är kemamiken tillverkat drygt 100 m väster om platsen. Där finns nämligen en tomt som omnämns i slutet av 1600-talet som ”förr kallad Krukomakaregården”. Vid samma tid äger Petter Krükomakare en tomt invid Storgatan, en bit sydost om dagens fyndplats.
Emma Karlsson
Arkeolog
 |
| Dagens skörd av keramikskärvor. |
Genom skriftliga källor känner vi till att det har funnits krukmakare i Linköping sedan åtminstone början av 1600-talet. Livet som krukmakare var, liksom för många andra vid denna tid, kantat av svårigheter. Krukmakarna hade inte så hög status bland stadens borgare och de innehade sällan förtroendeuppdrag. De hörde istället till mellanskiktet på den sociala rangskalan. Många av dem var fattiga och de hade ofta stora ekonomiska bekymmer. Förutom dessa svårigheter innebar arbetet också stora risker för hälsan. Blyet i glasyrerna ledde ofta till att de blev blyförgiftade. Förgiftningen orsakade rörelsesvårigheter, kolik och magsmärtor och angrep dessutom centrala nervsystemet, vilket framkallade sinnesförändringar. Den hälsovådliga arbetsmiljön fick även till följd att krukmakare ofta dog ganska unga och att deras barn inte sällan fick förstånds- och rörelsenedsättningar.
 |
| En stor bit av ett kakel med blomdekor i relief. |
Kanske har det legat ett krukmakeri där den nutida Repslagaregatan möter Ågatan, eller så är kemamiken tillverkat drygt 100 m väster om platsen. Där finns nämligen en tomt som omnämns i slutet av 1600-talet som ”förr kallad Krukomakaregården”. Vid samma tid äger Petter Krükomakare en tomt invid Storgatan, en bit sydost om dagens fyndplats.
Emma Karlsson
Arkeolog
Kommentarer
Skicka en kommentar