onsdag 20 mars 2013

Finns det något kvar?

Emma Karlsson mäter in ett schakt i slottsträdgården

Jag har blivit ombedd att skriva en kort text till utställ-ningen Uppdrag dokumenta-tion, som några av mina kollegor här på museet arbetar med och som står på museets höstprogram. Min text ska handla om framtiden. Vad blir egentligen kvar i framtiden av den dokumenta-tion vi arkeologer utför idag? 




Aldrig har vi väl samlat in så mycket data vid våra arkeologiska undersökningar som nu under 2000-talet. Våra datorer formligen storknar av alla mätfiler, kartor, listor och digitala bilder. Men hur ser det ut när vi ska arkivera och hur ser det ut när någon vill titta på materialet om kanske 10, 15 eller 30 år?

När jag började arbeta som arkeolog för snart 30 år sedan mätte och ritade man för hand, foton togs med svart/vit- och dia-film. När man kom in från fältarbetet hade man ibland många kvadratmeter med ritningar på millimeterrutad ritfilm i skala 1:20, några översikter i 1:50 och kanske några detaljer 1:10. Dessutom fanns det filmrullar som skulle framkallas, fynd som skulle tas om hand och diverse anteckningar som skulle dechiffreras.

Foto från Bengt Cnattingius undersökningar på 
Linköpings slott på 1930-talet



















Idag tömmer vi RTK:ns, GPS:ens eller totalstationens minne varje kväll rakt in i datorn. Där hamnar våra digitala inmätningar som en otrolig massa punkter med diverse relationer. Bilderna töms på samma sätt ur digitalkameran och landar förhoppningsvis väl strukturerade i en mapp på datorn. Så långt är ju allt väl. Mätfiler och bilder får sina backuper och finns där när materialet ska bearbetas. Då tillkommer fynddatabaser, provresultat och en massa annat – inget konstigt med det heller.

Det är när allt arbete är klart som det börjar urarta. En rapport produceras som innehåller ett urval av ritningar och bilder som just nu bedöms som relevant. Vart tar den stora sörjan av dokumentation vägen sen? När det gäller undersökningarna från 1950-talet kan vi gå ner i vårt arkiv och ta del av alla bilder som togs, allt som ritades och mättes in, fynden som samlades in och i bästa fall även renritningar och fältdagböcker. Vi kan göra egna tolkningar utifrån originaldokumentationen. Men vad kommer vi att lämna efter oss?

Fynden kanske vi inte behöver bekymra oss om i det här fallet. Ingen har ännu kommit på hur man gör våra ben och skärvor helt digitala, så de finns nog kvar ett tag till. Men vad händer med den digitala dokumentationen? Hur ska någon om 25 år kunna ta del av dagens fältdokumentation? Hur ska den arkiveras? Finns det program som kan läsa våra mätfiler och bilder? Hur ska de lagras för att bevaras och göras sökbara?

Att en arkeologisk rapport kompletteras med en CD ser man av och till. Där har man vanligen petat in en massa sådant som inte fick plats i rapporten, men hur länge kommer vi att kunna ta del av den informationen? En ny variant såg jag i en rapport som kom i dagarna. Där hade man valt att lägga alla bilagor (både fyndlistor och analysresultat) på sin hemsida med en information om att dessa kunde laddas ner därifrån. Hur länge kan de garantera att den angivna länken fungerar?

Markradarundersökning vid Krokeks kloster
I vår iver att utveckla de digitala hjälpmedlen tycks hela branschen glömt att vi faktiskt har en skyldighet att bevara så mycket som möjligt av fornlämningen som vi grävt bort. Den är ju borta för alltid. I våra arkiv borde man då kunna ta del av allt som dokumenterades när fornlämningen togs bort.






Men något börjar faktiskt hända. Kanske kan en ljusning på arkiveringshorisonten anas. I måndags var jag inbjuden till en workshop på Riksantikvarieämbetet i Stockholm där vi diskuterade just det här problemet. Ett arbete är inlett och nu får vi bara hoppas att det går snabbt innan någon råkar trycka på delete-knappen och 10 års arkeologisk grunddokumentation raderas för all framtid.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Mer om RAÄ:s arbete går att läsa om du följer länkarna



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar