Linfrö från Ödeshög 3 800 år gammalt



Blommande lin. Teckning: Johan Levin

Förra hösten undersökte vi en förhistorisk boplats utanför Ödeshögs samhälle, närmare bestämt en yta inom Backasandsområdet, där Ödeshögs kommun nu anlägger logistikcentrum. I dagarna börjar den arkeologiska rapporten blir klar, inklusive analyserna som diverse specialister har utfört åt oss.

Själva boplatsen visade sig vara mellan 1 800 och 1 500 år gammal (d v s järnåldern, perioderna romersk järnålder och folkvandringstid). Ett förväntat resultat, med tanke på vilka fynd och lämningar som fanns på platsen.

MEN – jag trodde jag läste fel när jag fick ¹⁴C-dateringen för ett litet förkolnat linfrö, som växtarkeolog Mats Regnell hade plockat fram åt oss. Mats Regnell, som arbetar på Stockholms universitet, har analyserat makrofossilerna, d v s förkolnade frön och plantrester, från utvalda jordprover, tagna på boplatsytan. Bland annat hittade han ett litet linfrö – ett ganska ovanligt fynd i förhistoriska sammanhang, eftersom det är så oljerikt och därför både lättantändligt och åtråvärd föda för diverse mikroorganismer.

Vi skickade iväg linfröet till Göran Possnert på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, för en ¹⁴C-datering. Sådana här frön passar väldigt bra för ¹⁴C-dateringar, eftersom dom – till skillnad från träd, som kan leva länge – har en väldigt låg egen ålder. Dateringen blir därför ganska precis. Jag hade förväntat mig att den skulle hamna nånstans runt 300 till 500 e Kr, d v s samtida med de övriga dateringarna på boplatsen.

Men det minst sagt överraskande resultatet visade istället 1940 – 1750 f Kr (2 sigma, Ua-44122), det vill säga övergången mellan neolitikum och äldre bronsålder. Eller, med andra ord, linfröet var ungefär 3 800 år gammalt  - med största sannolikhet det hittills äldsta linfröet i Skandinavien. De tidigare äldsta svenska linfynden är från 600 till 100 år f Kr (inom perioden förromersk järnålder), och härstammar från sju olika platser i västra och södra Sverige. Från romersk järnålder (år 0 fram till år 400 e Kr), torde det finnas cirka 20 svenska fynd och knappt lika många härstammar från den yngre järnåldern.

Linfröet från Backasand har alltså en ¹⁴C-ålder som är drygt tusen år äldre än de hittills äldsta fynden i Sverige. De närmast kända linodlingarna som är samtida med linfröet från Ödeshög återfinns i centrala Polen, Tyskland, Holland och Brittiska öarna!

Spjutspets av brons,
 funnen i Ödeshög.
Efter Montelius 1917

Eftersom resultatet var så sensationellt kontaktade jag dels Göran Possnert på Ångströmlaboratoriet, som hade utfört dateringen, dels Mats Regnell, växtarkeologen själv (som blev minst sagt upphetsad över dateringen!). Göran Possnert kunde inte finna några avvikelser i samband med acceleratordateringen, som möjligen kunde förklara det överraskande resultatet. Och enligt Mats Regnell finns det heller inga andra växtfröer som kan förväxlas med lin. Linfröets höga ålder står alltså fast, och inbjuder – som Mats Regnell skriver i den kommande rapporten - till en fortsatt, fördjupad forskningsinsats.

En spännande tanke är att linfröets höga ålder sammanfaller med en mycket tidig metallimport till nuvarande Ödeshög. År 1862 grävde man diken på Kulltorps ägor, i Ödeshögs socken och hittade en massiv skafthålsyxa av brons, en så kallad Fårdrupyxa. Yxan är från den allra tidigaste bronsåldern, troligen gjord i södra Skandinavien, men sannolikt av importerad metall. Ett annat praktfynd med samma höga ålder är en spjutspets av brons, också funnen i Ödeshög. Mer att läsa om Ödeshögs rika förhistoria i allmänhet och fynden från bronsåldern i synnerhet finns i Det forntida Alvastra, skriven av arkeologen Hans Browall, utgiven år 2003 av Statens Historiska Museum.

Erika Räf, arkeolog

P.S. Jag har inte blivit expert på förhistorisk linodling över en natt, om nån nu trodde det. Uppgifterna om linfynden har Mats Regnell hjälpt mig med.

D.S.