Bakom det grå planket vid domkyrkans torn

Förra veckan började det hända saker bakom det grå planket utanför Linköpings domkyrka. Då kunde förbipasserande höra ljudet av en grävmaskin och se hur en liten frontlastare for fram och tillbaka mellan en öppning i planket och ett avställt lastbilsflak utanför slottet. Sakta fylldes flaket med grus och jord. Bakom det grå planket huserade, förutom grävmaskinen, även en frusen arkeolog. Att göra en schaktningsövervakning en dryg vecka före jul kan ha sina sidor, särskilt när det är ner mot 10 minusgrader och tjälen måste tinas med elmattor. Burr!

Linköpings domkyrka omkring år 1700 ur Svecia Antiqua et Hodierna. 

Linköpings äldsta domkyrka uppfördes under tidigt 1100-tal och grundmurarna finns kvar under dagens kyrkgolv. Den nuvarande kyrkan byggdes i omgångar från 1230-talet och framåt. Mot slutet av 1400-talet hade kyrkan fått sin nuvarande storlek med undantag för tornet. Vid mitten av 1700-talet uppfördes ett västtorn ritat av arkitekten Carl Hårleman. Hårlemans låga torn ersattes 1886 av det nuvarande, ritat av arkitekt Helgo Zettervall. 

Linköpings domkyrka som den såg ut på 1870-talet med det Hårlemanska tornet. Foto Peter Johansson Bergh, Östergötlands museums arkiv.

Schakten grävdes för att byggnadsställningen som ska resas inför arbetena på tornet måste ha en stabil grund att stå på. Tornet är 109 meter högt och då gäller det att byggnadsställningen står stadigt. Innan tornet byggdes var området en del av kyrkogården runt domkyrkan – en kyrkogård som kanske var i bruk redan på 1000-talet och användes fram till 1811. Det innebar att det fanns risk för att gravar kunde komma till skada när det schaktades för ställningens fundament. 

Elmattor användes för att tina bort tjälen som var 10-15 cm tjock.

Vi grävde inte särskilt djupt – bara 40 cm – så vi stötte inte på några ostörda gravar. Däremot hittade vi en del spridda ben i kyrkogårdsjorden och det är inte så konstigt. Många gamla gravar har grävts sönder när nya begravningar gjorts under alla de århundraden som kyrkogården var i bruk. Det var ben både från barn och vuxna och de kom från många olika delar av skeletten. Alla benbitar samlades ihop och återbegravdes på plats.

Skelettdelar som hittades samlades samman och återbegravdes på plats när vi grävt klart.

Förutom benbitar fanns det byggnadsavfall i jorden. Det var trasiga skifferplattor som suttit på kyrkans tak. Skiffertaket ersatte ett äldre tak av träspån vid mitten av 1800-talet. Vi kan ana att det gamla spåntaket vid något tillfälle varit rödtjärat då det på kyrkans grund fanns spår av röd färg. Annat byggnadsmaterial som hittades var kasserade kalkstenar som blivit över vid någon av kyrkans byggnadsetapper och stora kraftiga spikar.

Trasiga skifferplattor som en gång satt på domkyrkans tak.

Närmast kyrkans murar kunde vi se en del av grunden till västligaste delen av långhuset och fyra strävpelare, samt till det lilla trapptorn som finns på kyrkans södra sida. I schaktet på kyrkans norra sida var grunden murad med kalkbruk, något vi inte såg på den södra sidan. I norr fanns dessutom mycket mer sten, både kalkstenar och gråstenar, i schaktet. 

Här syns grundstenar till en av strävpelarna och till långhusets norra vägg.

Nu är det arkeologiska arbetet i fält avslutat. Jag har fått komma in i värmen och har tinat upp efter de kyliga dagarna i fält. Om två dagar är det julafton och arbetet med rapporten från undersökningen kommer inte att göras förrän nästa år.

Arkeologer och byggnadsantikvarier på Östergötlands museum önskar er alla

God Jul & Gott Nytt År

 Ann-Charlott Feldt, arkeolog

En frusen arkeolog